Vi är många som stött kampen för yttrandefrihet och andra rättigheter i länder där författare och konstnärer har hotats av diktatoriska regimer eller våldsbenägna fanatiker.

Så var det, tillsammans med Amnesty och PEN-klubben, för Taslima Nasreen från Bangladesh och Salman Rushdie från Indien.

Som medlem av Olof Palmes Minnesfond har jag kunnat medverka till att Palmepriset gått till demokrater som Weng Jingsheng i Kina, Salima Ghezali i Algeriet, Anna Politovskaja i Ryssland, Aung San Suu Kyi i Burma och i år till Mossaad Mohamed Ali i Darfur m fl.

Kännetecknande för alla dessa är att de har riskerat sin egen frihet, till och med sitt liv, för rättigheter i sina egna länder.

Nu förväntas vi ställa upp för en svensk konstnär i Sverige, som har avbildat Islams främsta symbol i form av ett djur. För att visa sin fördomsfrihet har Vilks också tecknat en jude som en sugga.

Lars Vilks har gjort detta ”för att se hur långt man kan gå”. Han kryddar sin konstnärliga ”frihetskamp” med skämt av typen ”Jag är rätt nöjd med att al-Qaida blivit en del av konstprojektet, precis som regeringen och statsministern” (SvD 17 september).

Han skulle kunna lägga till många andra, som obedda blivit del av hans projekt: polisen, skattebetalare i allmänhet, svenska exportföretag, svenskar som befinner sig i muslimska länder samt inte minst svenska muslimer och muslimer i Sverige.

Vilket slag för yttrandefrihet och vilken publicitet för sig själv och sin konst!

Det är svårt att tro att Lars Vilks inte visste hur långt man kan gå i Sverige. Listan över tester på svensk yttrande- och tryckfrihet är lång.

Vi har sett det mesta, från en nidteckning av en folkpartiledare med en tång i lemmen, otaliga provokationer i Lars Hillersbergs Puss, Sune Johannesson som i slutet av 60-talet ville ställa ut affischen med den nakna flickan med en haschpipa i munnen på Lunds konsthall (polisen stoppade det och konsthallens chef, Folke Edwards, avgick), Carl-Johan de Geer med ordet ”kuken” i svenska flaggan och hakkorset i stjärnbaneret, Peter Dahls tavla med prinsessan Sibylla i en obscen nakenscen, Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo, till alla dessa Zetterling...

Alla dessa provokationer var riktade mot svensk lag och konvenans och hade inga direkta konsekvenser utomlands.

Reformvänner i arabvärlden kan vittna om hur deras kamp försvårats av Irakkriget och västvärldens bojkott av den demokratiskt valda Hamas-regeringen i Palestina.

Förolämpningar av muslimska religiösa symboler i västliga länder gör inte saken lättare.

Vilks har sin frihet i Sverige men han bidrar inte nämnvärt till att bistå dem som kämpar för rudimentär åsiktsfrihet i muslimska länder, tvärtom (eftersom jag inte är religiös associerade jag inte mitt obehag inför Vilks provokationer till bilden av en Gud men väl till högerextremistiska nidbilder av Olof Palme, som framställdes som en stirrande galning med kroknäsa på en piltavla).

Sveriges muslimska råd har tagit klart avstånd från dödshoten mot Vilks men har också uttryckt önskan om respekt för sin religion.

Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige och ingen har krävt något annat. Men denna erövrade rätt måste i globaliseringens tidevarv paras med ett uns av ansvarstagande bortom den egna viljans och nyckernas domäner.

Somliga kräver nu att statsministern och regeringen ska vara tydligare i sina fördömanden. Men om det är något som Fredrik Reinfeldt ska hyllas för på årsdagen av sin statsministerpost är det det kloka och konstruktiva sätt på vilket han hanterat Vilks-affären.

Diskussionen måste nu föras vidare, bortom kategoriska uttalanden och sårande provokationer. Reinfeldt skulle kunna ta två snabba initiativ för att mota Olle i grind och öka förståelse för både islam och svensk grundlag.

För det första kunde han ge regeringens Globaliseringsråd uppdraget att komma med en handlingsplan för hur man på en gång förklarar vår grundlagsfästa yttrandefrihet, både i Sverige och i utlandet, och främjar interreligiös respekt.

För det andra kunde han tillsammans med sina nordiska kolleger ta upp frågan inom ramen för Nordiska rådet och andra fora.

I en sådan dialog inryms också andra, svåra, frågor än de som Vilks har aktualiserat, som kvinnans lika rättigheter, skillnaden mellan privata värderingar och lagfästa rättigheter, integration och exklusion.

Under tiden tycker jag att Lars Vilks ska besöka Waldemarsudde i Stockholm och se hur ”målarprinsen” Eugen betecknade flera av sina verk.

På baksidan målade han in de självkritiska orden ”Utan värde”.