SKL: s förhandlingsdelegation skriver att lärarnas krav på att få behålla den ynka förtroendetiden på tio och en halv timmar i veckan går ut över eleverna. Lärarnas krav på att få en begränsning av undervisningstiden ser man också som ett hot mot eleverna.

Men är det någonting som verkligen går ut över eleverna och deras kunskapsutveckling så är det SKL: s inställning till skolans viktigaste och största personalgrupp – lärarna. SKL vill nämligen se en total avreglering av den svenska skolan, som redan nu efter snart tjugo år i kommunal regi och med få centrala styrningar kvar, är allt annat än likvärdig och som har stora brister bland annat vad gäller elevernas kunskapsinhämtning.

SKL vill att lärarna ska tillbringa all sin arbetstid i skolan men bortser från att arbetsmiljön i skolbyggnaderna inte ar anpassad efter det. Då måste varje lärare få ett eget arbetsrum med anpassad möblering och kontorsutrustning och inte som idag trängas med flera kolleger i alldeles för trånga rum där det på vissa håll inte ens finns datorer till alla. Läraryrket är faktiskt ett intellektuellt yrke som kräver arbetsro om man ska kunna förbereda och få inspiration till lektioner, rätta skrivningar och bedöma elevinsatser för att sedan kunna sätta rättvisa betyg. Se först till att lärarna får arbetsrum som alla andra kommunala tjänstemän med intellektuellt arbete. Då kan de (på tvärs mot den allmänna trenden på arbetsmarknaden) vistas all sin tid i skolan utan att elevernas kunskapsutveckling sjunker.

Sedan 1992 finns inget tak för hur mycket undervisning som kan läggas på en lärare, och på många håll har också undervisningsbördan ökat rejält. Facken talar om rovdrift på lärare och vill därför se en central reglering av undervisningstiden. Att hålla lektioner innebär en anspänning där läraren måste ge mycket av sig själv och sin personlighet. Det är både intellektuellt och fysiskt krävande. Ska läraren orka utföra alla andra arbetsuppgifter måste undervisningstiden begränsas. Det är sorgligt att SKL inte förstår detta – inte minst för elevernas skull.

Det är överhuvudtaget både häpnadsväckande och skrämmande att läsa om vilken okunskap om läraryrkets förutsättningar och vilket kunskapsförakt förhandlingsdelegationen ger uttryck för. Syftet kan omöjligen vara någonting annat än att spara pengar: här illa maskerat i en lovsång till det moderna och progressiva.

EVA LINNÉR

gymnasielärare