Dick Kling och Barbro Engman (16/9) ondgör sig över äganderätten till bostäder. Den låser kapital, gynnar italienskt badrumskakel och gör ett gäng amatörer till fastighetsskötare.

Majoriteten av svenskarna vill äga sin bostad, det ger var och en tillfredställelse av att vara herre i sitt eget hus. Och många vill ju som bekant också friköpa sina hyresrätter. Det man äger vårdar man, vilket i ett nationellt perspektiv även ger ett mervärde. Att äga sin bostad är för de flesta lika naturligt som att äga sin bil.

Hyresrätten är en dyr upplåtelseform med en mycket hög servicenivå. Bra och omfattande service kostar. Ur medbestämmandesynpunkt låter dessutom begreppet hyresgäst onekligen ganska feodalt. Att vara gäst i sitt eget hus kan ibland vara problematiskt.

Huvudkritiken från författarna är att äganderätten till bostaden lockar till för stor belåning som stimuleras av ränteavdraget. Men verkligheten är många gånger att dessa lån med bostaden som säkerhet använts till att köpa bil eller båt som man vill äga. Om man betraktar dessa lån negativt kan man till exempel slopa ränteavdragen. På så sätt uppnås också en större rättvisa mellan de olika upplåtelseformerna. Att sedan, som författarna gör, betrakta de boende i högt belånade bostäder som de rikas proletariat är en nysvenska som knappt för bostadsdebatten framåt.

LARS LUTTROPP (M)

förtroendevald revisor i SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag