Sverige är i vissa avseenden ett förvånansvärt konservativt land som ligger långt efter andra länder vad gäller synen på vad äldre personer kan tänkas kunna arbeta med.

För det första bör det svenska medborgarregistret avskaffa personnummer som visar när en person är född. I stället bör man införa ett system som inte är kopplat till födelsedatum. Om jag så bara anmäler mig till en liten kurs för amatörmusiker, så vips ska jag i Sverige uppge personnummer.

Varför? Jo, för att föreningen ska kunna söka kommunalt bidrag för verksamheten. Och i den stilen fortsätter det, var du än sitter och var du än står så ska du uppge ditt personnummer. Det blir då väldigt enkelt att tro att man vet någonting om personen, bara för att man har ett födelsenummer, när man för övrigt inte vet någonting om personen. I själva verket vet man inte något mer än att personen i fråga föddes vid en viss tidpunkt. Företagare som är äldre än till exempel 67 år gör bäst i att ersätta sin enskilda firma, vars organisationsnummer är identiskt med personnumret, med ett aktiebolag eftersom man då får ett organisationsnummer och kan dölja sin ålder.

Själv är jag över 67 år, jag är jurist och jag sökte ett uppdrag som notarius publicus i Botkyrka kommun. Jag var enda sökanden, men jag fick ändå inte uppdraget, som skulle bedrivas som egen företagare (jag skulle alltså inte avlönas av någon myndighet), på grund av att jag var över 67 år (det uppgavs som enda skäl). Länsstyrelsen ansåg att de inte hade laglig rätt att förordna mig för uppdraget på grund av min ålder, trots att jag enligt styrelsen för övrigt uppfyllde alla kvalifikationerna för uppdraget och trots att Sverige enligt EG-direktiv förbundits att senast 2006 införa en lag mot åldersdiskriminering. En svensk sådan lag trädde dock inte i kraft förrän den 1 januari 2009. Jag överklagade länsstyrelsens beslut till länsrätten som gav mig rätt. Länsstyrelsen rättade sig dock inte efter länsrättens dom utan vidhöll att det vore olagligt att förordna mig. Jag överklagade till Diskrimineringsombudsmannen, som beklagade att denna myndighet inte hade behörighet att ta beslut i frågan då länsstyrelsen fattat sitt beslut månaderna innan den svenska lagen trätt i kraft, alltså under hösten 2008. Myndigheten hänvisade till att jag kunde vända mig till Justitiekanslern. Vid det laget hade jag dock givit upp tanken på att försöka bli godkänd för myndighetsuppdrag i Sverige.

När jag sedan i stället sökte uppdrag som översättare hos EG-domstolen i Luxemburg hade domstolen där inga problem med min ålder. Åldersfrågan ansågs vara irrelevant för uppdraget. Så olika kan det alltså vara mellan olika länder.

Det är märkligt att myndigheter i Sverige inte rättar sig efter EG-direktiven, som säger att EG-direktiven gäller som svensk lag intill dess att Sverige skaffat sig en egen lag med motsvarande innehåll.

Mina jämnåriga vänner i USA fortsätter glatt att arbeta så länge som de känner att de gör nytta och själva känner att de orkar. Mina jämnåriga anser att de fortsätter att utvecklas och med tiden bara blir bättre och bättre på sina jobb.

Vilket slöseri med resurser i Sverige! Våra politiska partier borde ta sig an denna angelägna fråga.

ANNA RINMAN

jur.kand, fil.mag, ekonom och egen företagare, född för länge sedan