I Sverige faller vi för åldersstrecket när man fyller 67. Huvudstupa. För övrigt gäller arbetslinjen. Aldrig så orkeslösa och svaga ska jaga jobb, tills man når strecket.

Varenda människa anser att arbetslinjen är viktig. Självklart. Men att myndighetsutövandet – vilket ord – kan rota sig så till den grad i ett folks sinne att 67 blir ett osynligt kritstreck över vilket ingen, så gott som ingen, får ta ett verksam­hetens steg, är tragiskt.

Vi kan räkna upp medmänniskor med ge- digna kunskaper som tvingats vanka hem på 67-årsdagen. Vare sig man velat eller inte. Själv känner jag svenskar som föreläser för studenter i London och gjort så i över 10 år efter avskedskaffet på institutionen i Svea rike. En internationellt aktad östrogenforskare fick lämna skrivbordsplats när han fyllt 67 år. Och nu är det tydligen dags för professor Jan-Åke Gustafsson att packa kappsäcken för USA (SvD 22/9). På grund av ålder!

Numera ska man ta av sig mössan som 65-åring, buga och tacka för att man får fortsätta ytter- ligare två år. Men påstå inte att det enbart är allmänmänsklig insikt som fått bestämmarna att låta människor ta ett par steg över diskrimineringslinjen.

Statistiker har räknat ut att den demografiska utvecklingen är bekymmersam. Arbetskraften – det är ordet – kommer inte att räcka. Då slår någon fast med hjälp av enkel matematik att vi måste arbeta mycket längre. Inte för att ta till vara erfarenhet och kunskap, absolut inte för att respektera integritet och stoppa ålderdiskriminering, utan för att den demografiska utvecklingen kräver.

När man fallit för ålderstrecket och likväl rör sig måste man skaffa en arsenal av ursäktande argument när frågorna faller tätt. ”Håller du på än? Har du inte vett att stiga åt sidan? Tror du att du är oumbärlig? Vore det inte klokt att släppa fram någon yngre, du har väl ändå gjort ditt…?”

Hjalmar Söderberg har på ett lysande sätt i romanen Doktor Glas beskrivit att människan vill bli sedd. Den grövsta diskrimineringen finns i att tystnaden, anonymiteten nära nog automatiskt ska välla över individer, när den sista födelsedagen i förvärvsarbetet är inne. Det är inte enbart fyraåringar som pockar på uppmärksamhet och 14-åringar som klottrar om de inte blir sedda. Människan vill – och ska – vara någon hela livet.

Första frågan vid bjudningsbordet är som regel. ”Och vad jobbar du med?” Det frågas inte: ”Vem är du?” Då gäller det att berätta vad man tidigare varit, eftersom man numera inte är något, för att sedan i det närmaste be om ursäkt för att man inte längre drar in skatter från någon arbetsplats.

Under flera decennier har jag rest runt i Sverige, från Trelleborg till Treriksröset, och besökt servicehus, äldreboende och hem med varierande beteckningar. I halvcirklar runt en surrande tv-apparat, ensamma i köket i väntan på matdosan, framme vid fönster­rutorna i sällskapsrummet, där absolut inget sällskap finns. Där har vi sett våra äldre sitta och vänta på … vad då? Vi människor behöver något att leva för och inte enbart något att leva av.

Det begriper jag fuller väl att en och annan tror att jag sysslar med självömkan eller hamnat i kören där klagovisorna sjungs. Inte alls. Det är ingen hemlighet att tiga är bäst till lags, om man inte tillhör de grupper som ford­rar öppna fritidsgårdar och större spelutrymmen. Men låt mig påstå att det går omkring 100 000-tals svenskar och funderar på om man är i vägen, när man synnerligen gärna vill ställa sin erfarenhet till förfogande.

Sluta tjata om ålder, åtminstone något år framöver. Varför ska just vi i Sverige så gott som alltid lägga till ålder eller födelseår på alla som får sina namn omnämnda i medier eller andra offentliga sammanhang? Söder om Öre­sund har ingen frågat mig om ålder. I Europaparlamentet efterfrågas mitt cv. Man vill förvissa sig om vad personen har för erfarenhet. I USA skulle det nog vara risk för stämning om man talade om att ”falla för åldersstrecket”.

Ålder är ingen sjukdom. Och så vitt jag har fattat rätt gör geriatriker gällande att den som är 67 mycket väl kan ha fysik och psyke som en 47-åring, eller förstås som en 87-åring. Bara det kunde väl få folk i största allmänhet att vara mer intresserade av männi­skan än av antalet levnadsår. Så sudda ut åldersstrecket och låt oss människor slippa falla offer för åldersdiskriminering.

ALF SVENSSON

Europaparlamentariker (KD)