Delad vårdnad suger, säger en tonåring i den kritikerrosade filmen The Squid and the Whale.
När Noah Baumbach skrev manuset insåg han hur sinnessjuk hans skilsmässobarndom hade varit. Hans film är en berättelse om hur fifty-fifty-jämställdheten är i krig med människan, kanske mest med barnen.
I Sverige, världens mest jämställda land, mår 15-åringar sämst i Europa, enligt Folkhälsoinstitutet (DN 15/8).

Jämställdheten suger, säger de 97 procent svenska mammor som inte vill dela föräldraförsäkringen fifty-fifty med papporna (Mama/ Expressen 14/8).
Samtidigt meddelas att oväntat många karriärkvinnor vill ta time-out och vara hemmamammor (59 procent). Hela genuseländet och familjepolitiken suger, tycks de säga.

Sällan har en valrörelse sett en sådan tydlig opinion. Det är som om landets alla mammor rest sig upp som en kvinna och ropar till politikerna: Hallå, vi vill vara mammor.

De politiker som inte lyssnar kan få problem. Kvinnor har högre valdeltagande än män och det finns fler kvinnor än män bland
väljarna (vi lever längre).
Farmor och mormor kanske solidariserar sig med barnbarnens mammor? Var fjärde kvinna tvekar om vilket parti hon ska rösta på. Mammorna kan avgöra valet.

I decennier har svenska politiker, myndigheter och opinionsbildare, det vill säga den svenska eliten, försökt få svenska mammor att glömma att de är mammor.

Kvinnofälla, kallas det på politisk svenska. Ni vet, det där eviga tjatet om att vi kvinnor inte kan få välja fritt, för då väljer vi fel.
Därför måste politikerna särbeskattningsvägen ta mer än hälften av både mammas och pappas inkomster och dela ut dem i små, små bidrag för att ha koll på oss.
Liberalen Lars Leijonborg talar för alla svenska politiker när han säger att ett vårdnadsbidrag ska vara "så pass lågt att det inte blir en morot för att välja bort dagis" (DN 17/8).

Att prioritera barnen är att prioritera fel. Men bara för kvinnor. Det finns nämligen inga mansfällor. Pappor som vill vara mammor är elitens hjältar.

För mansrollen ska ju förändras, den borde
vara mammigare, mera i kontakt med sin kvinnliga sida, enligt genuspedagogerna. Trots att svenska kvinnor tycker att den klassiskt manlige Mikael Persbrant är drömmannen.
Den mansroll, som i hundratusentals år försörjt och beskyddat kvinnor och barn så framgångsrikt att homo sapiens nu styr världen, duger inte längre.
Den manliga arketypen, den risktagande kampmannen, ska byta plats med den kvinnliga arketypen, den moderliga madonnakvinnan. Mammor ska bli pappor och pappor ska bli mammor.
Simone de Beauvoirs utopiska idé om att "man föds inte till kvinna, man blir det" ligger till grund för de genusgalenskaper, som vi i Sverige gjorde politik av.

"Människomaterialet" kan formas av politiken, trodde Alva Myrdal och på den vägen är vi. "Fostrarinnorna i storbarnkammaren", det vill säga genuspedagogerna på dagis, ska uppfostra barnen; det ska inte mammorna göra, men gärna papporna.
De ska ju tränas till att bli mammor. De har nämligen aldrig i världshistorien vårdat små barn och deras hjärnor saknar därför
det genuina människointresse som kvinnor har (via hundratusentals år av träning).

Pojkbebisar tittar längre tid på en boll än på ett människoansikte, som visas upp ovanför vaggan. Flickbebisar gör tvärtom.

Inte undra på att mammor vägrar lämna ifrån sig sina små barn till pappor en längre tid.
Men varför har genuspedagogerna misslyckats? Varför envisas mammor med att vilja vara mammor? Trots att de i valrörelsen lovas guld och gröna skogar i form av rejäla jämställdhetsskatteavdrag om de jobbar mer. I dagsläget tycks mammalusten snarare ha ökat än minskat.
Svaret är att kunskapen om människans hjärna och evolutionshistoria nu håller på att tränga ner till gemene man.

Populärvetenskapliga böcker och teveprogram visar entydigt att könet sitter i hjärnan och att mäns och kvinnors hjärnor är olika.

Det har blivit okej för kvinnor att vara kvinnligt moderliga. Och för män att vara manligt faderliga. Det finns en människonatur att vara stolt över.
Genusgalenskaperna tror nu bara en mycket liten elit på.
Men den har makt över politikerna, som fortfarande vill tro att politikens alkemi kan skapa en ny människa, som är en blandning av kvinna och man, mamma och pappa.
Det ger en härlig känsla av makt, nästan en känsla av att vara Gud.

Politikerna har chansen att rädda sig i valrörelsens slutminut. De kan välja att avsluta kriget med människans natur och i stället visa tillit till våra nedärvda könsskillnader och behov.

De kan välja att lämna familjerna ifred och låta oss få behålla mer av vad vi tjänar, så att vi kan leva på en lön när vi vill.
Då kan mammor också få vara mammor - när de vill.

Fotnot: Elise Claesons nya bok "mamma@home. Det moderlösa samhället", Prisma, finns i bokhandeln i början av september.