Världen blir tätare. Beroendena av omvärlden ökar, inte minst i vårt närområde Europa. Det blir allt svårare att skilja utrikespolitik från inrikespolitik. Det innebär också att allt mer av ramarna för politiken bestäms utanför riksdagen.

Bryssel är redan i dag ett långt viktigare beslutsforum för många, viktiga frågor än Helgeandsholmen.

Men att döma av diskussionerna inför höstens val kan man fråga sig om det över huvud taget pågår något organiserat samarbete på EU-nivå, i vart fall om Sverige deltar i detsamma. Europaperspektivet är som bortblåst från valdebatten. Stendött.
Inte bara EU-frågorna lyser med sin frånvaro. Sak samma gäller internationella frågor rent allmänt. Vi står inför rader av svåra utmaningar i globaliseringen, men dessa frågor omnämns bara högst flyktigt i debatten.

Paradoxen är att samtidigt som listan av gränsöverskridande problem växer tenderar den politiska debatten i vårt land att snävas in och bli än mera fokuserad på typiskt nationella frågor.
Globaliseringen förändrar
våra livsvillkor i grunden. Men nationalstaten som begrepp och problemlösare fortsätter att helt dominera tänkandet.

Det är inte utan att man saknar partiledare som Olof Palme och Carl Bildt och deras starka engagemang för världen utanför Sverige.

Inte så att frågor om vård och omsorg, skolans kvalitet, familjepolitikens utformning, fastighetsskattens höjd eller företagandets villkor skulle vara mindre viktiga. Tvärtom. Men lika viktigt vore att diskutera rader av frågor på EU-nivå - som den gemensamma marknadens fortsatta utveckling - inklusive tjänstedirektivet - miljösamarbetet, klimatpolitiken, forskningssamarbetet, samarbetet mot den internationella brottsligheten och trafficking, EU:s fortsatta utvidgning, relationerna med Ryssland, samt utvecklingen av EU:s utrikes-och säkerhetspolitik.

En särskilt viktig fråga gäller relationerna med snabbt växande u-länder som Kina och Indien. Konkurrensfrågorna - kopplat till jobben härhemma - är en viktig dimension.
En annan rör energi-och
klimatpolitiken. Ett offensivt tekniksamarbete med dessa länder är absolut nödvändigt om utsläppen av växthusgaser ska kunna begränsas.
EU står inför en rad viktiga beslut under de närmaste åren. Därtill kommer att Sverige ska vara ordförandeland hösten 2009 - ett uppdrag som förpliktar och ger stora möjligheter till påverkan.

Det vore därför naturligt att partierna använde valrörelsen till att berätta om vilken linje de vill driva i de viktigaste EU-frågorna och, inte minst, vilka frågor man vill ge prioritet under Sveriges ordförandeskap.

Allians för Sverige har haft en särskild arbetsgrupp för utrikespolitiska frågor. Där gjorde vi ett allvarligt försök att lyfta utrikesfrågorna, inte minst Europaperspektivet. Men våra förslag har hittills fått dåligt genomslag i debatten.
Europafrågorna står inte högt i kurs hos något riksdagsparti. Mest remarkabel är tystnaden från regeringspartiet. En förklaring kan naturligtvis vara den splittring kring Europapolitiken som finns gentemot samarbetspartierna.
Både vänstern och miljöpartiet vill att Sverige ska lämna EU, och då kan det vara taktiskt att ligga lågt i frågan.

Men taktiken är inget försvar. Det måste betraktas som ett enormt svaghetstecken att den socialdemokratiska regeringen så ytterst sällan kommenterar Sveriges agerande på EU-planet. Politik handlar om att leda, men på detta viktiga område har socialdemokraterna totalt kapitulerat.

"All politics is local." Uttrycket myntades av den amerikanske politikern Tip O"Neill för mer än femtio år sedan. Att det fortfarande har stark giltighet är den pågående valrörelsen ett talande bevis för.
Utmaningen för partierna består i att bryta dödläget och ge EU-frågorna den uppmärksamhet de förtjänar.

Att fortsätta "mörka" vilka ambitioner partierna har inom EU-samarbetet vore ett svek mot väljarna.