Tommy Möller skriver på Brännpunkt (31/7) att folkomröstningar försvårar politiken. Men vem har sagt att politik ska vara lätt?

Möllers inlägg belyser det största demokratiska problemet i Sverige just nu - avståndet mellan folket och de etablerade partierna.

Representativ demokrati förutsätter att medborgarna kan välja företrädare som faktiskt är representativa för deras politiska värderingar.

Om en folkomröstning går emot de folkvaldas majoritet, innebär det ju att dessa inte är representativa. Att de då förlorar auktoritet innebär att demokratin fungerar.

Lösningen är inte att sopa problemet under mattan genom att undvika folkomröstningar. Teoretiskt finns det två andra vägar ur dilemmat.

Dels kan de folkvalda bilda opinion och övertyga väljarna om att de folkvaldas ståndpunkter är de rätta.
Dels kan man starta nya partier som är mer representativa för folkviljan.

De värdekonservativa kristdemokraterna kom in i riksdagen när moderaterna hade blivit nyliberaler och stadsliberalerna hade tagit över folkpartiet från de frikyrkliga.

Miljöpartiet kom in i riksdagen för att de existerande partierna inte mötte ungdomens krav på miljöengagemang. De etablerade partierna tvingas nu ta etik och miljö på allvar därför att partistrukturen har anpassats till medborgarnas politiska värderingar.

Runtom i Europa är nu problemet att de etablerade partierna inte är representativa för folkviljan i EU-frågorna.

Väljarna vill behålla den nationella kontrollen över sina samhällen, medan deras företrädare vill avskaffa nationalstaten och arbetar för en samhällsordning där besluten tas långt från medborgarna i svårgenomskådliga processer som leder till byråkrati och främlingskap.

De misslyckas med att övertyga och förlorar sin auktoritet. Folkomröstningar är ett sätt att hantera denna klyfta mellan folket och de folkvalda. Ett annat är att starta nya partier som är mer representativa för folkviljan i EU-politiken. Båda behövs.