Världens befolkning blir större och världens åkrar minskar. FAO:s GD Jaques Diouf har betecknat det som ”kriminellt” att odla energi på åkermark, eftersom matproduktionen då minskar. Jag delar inte den uppfattningen, men instämmer i att åkermarkens produktionsförmåga bör utnyttjas fullt ut. En del röster talar samtidigt för att produktionen av vegetabilier bör öka medan animalieproduktionen bör minska, av klimat- och resursskäl.

Jag är övertygad om att verkligheten och marknaden kommer att avgöra hur den svenska livsmedelsproduktionen kommer att bedrivas i framtiden, inom ramen för världens strängaste miljö- och djurskyddslagar.

Nischproduktionen av alternativt eller ”ekologiskt odlade” livsmedel i i-världen och i Sverige ökar stadigt. Detta ger en avsevärt lägre och mer animalieinriktad produktion, som erhåller allt högre stöd från den svenska staten i olika former. Men hur starkt ska stat och kommuner aktivt arbeta för att det svenska jordbruket ska producera väsentligt mindre när världens behov av mat och energi ökar?

De statliga stöden och de kommunala merkostnaderna är viktiga att belysa och diskutera.

Vill man handla miljö- och djurvänlig mat bör man enligt min uppfattning köpa närproducerad mat från Sverige, vilket garanterar stränga regler, kortare transportavstånd och öppna landskap. Om man sedan väljer mat från det moderna svenska miljöjordbruket eller det ekologiska är en andrahandssak, deras miljönytta är ungefär likvärdig utifrån sina olika utgångspunkter enligt min och många forskares uppfattning.

Det ekologiska jordbruket främjas kraftigt av stat och kommuner genom dels mycket betydande statliga stöd (miljöersättningar m.m.), genom ambitiösa statliga mål på 20 procents ekologisk åkerareal år 2010 liksom att inköpen av mat till offentlig sektor då ska uppgå till 25 procent. Trots dessa stöd betingar ekomaten ett betydande merpris på grund av extensivare odlingsmetoder och regelverk.

Statens stöd till ekojordbruket uppgår i dagsläget till närmare en miljard kronor per år. Skulle ekoproduktionen öka till till exempel 25 procent av det svenska jordbruket skulle stödet öka till flera miljarder. Skulle samtidigt den offentliga sektorn inhandla 25 procent av sina matinköp ekologiskt kan merkostnaden - relativt om vanlig svensk mat inhandlats – också beräknas till flera miljarder kronor. Är detta en riktig prioritering när världens mat- och energibehov ökar och statens och kommunernas ekonomi är ansträngd?

Och innebär det inte en betydande risk för ekojordbruket när volymerna flerdubblas att stat och kommuner då ser över och minskar sina stöd och kostnader? Vad händer då med efterfrågan och med alla som satsat?

Min bedömning är att ekomaten snarare bör vara en stark nischprodukt som utvecklas på marknadens villkor än ett dyrare volymalternativ som med växande stöd ersätter det vanliga miljövänliga jordbruket.

Lyckas ekoproduktionen att vinna fortsatt ökad efterfrågan på marknaden och erhålla erforderligt merpris är man att gratulera. Ett odlingskoncepts värde består lika mycket eller mer i hur konsumenten upplever dess förtjänster och inte nödvändigtvis i hur stora dessa faktiskt är.

Statens betydande stöd till ekojordbruket bör mera ha karaktären av ett omställningsstöd än dagens ”eviga” utbetalningar. Staten bör ersätta jordbruket för miljöinsatser efter deras faktiska miljönytta – till exempel minskat växtnäringsläckage och användning av skonsamma bekämpningsmedel – oavsett hur lantbrukaren väljer att sedan marknadsföra sina produkter, och överlåta åt marknaden att avgöra volymutvecklingen för olika certifieringskoncept.

Det är anmärkningsvärt att staten så aktivt stöder ett lägre avkastande ekojordbruk, samtidigt som skogsvårdslagen uttryckligen förbjuder ett ”ekologiskt skogsbruk” inriktat på självföryngring och plockhuggning. Orsaken är skogsindustrins stora behov av råvara. Nu går även jordbruket efter ett sekel med ”överskottsbekymmer” till att möta en växande efterfrågan av mat och energi. Detta behöver diskuteras!

Jag skriver detta i omsorg om alla Sveriges bönder oavsett hur de väljer att marknadsföra och certifiera sina livsmedelsprodukter. Jag tror att det är bättre att nu föra denna debatt än att yrvaket tvingas ta diskussionen om några år när effekterna kan bli svårare för både jordbruksnäringen och för många lantbrukare.

STAFFAN DANIELSSON

agronom och riksdagsledamot (C)