Åren strax efter månlandningen kunde amerikanarna dystert konstatera att de inte var lika skickliga att åka fort på sina egna järnvägsspår. Man spårade ur. Amtraks VD, Paul Reistrup, letade runt i världen efter snabba lok som inte spårade ur på hans elektrifierade höghastighetsbana mellan New York (Penn station) och Washington Central. Två länder kvalade in: Sverige och Frankrike. Fransmännen var genom sin TGV satsning ledande i Europa och skickade stolt över sina bästa höghastighetslok. Det skulle bli en lätt match. Det sexaxliga loket hade redan slagit världsrekordet på 315 km/tim på banan mellan Lyon och Paris. Men snart hade de både lyckats spåra ur och riva ner strömavtagaren vid försöken i USA.

Sverige skickade ett modifierat Rc4-lok ifrån SJ. Man kopplade ihop ett antal Metrolinervagnar och testet inleddes. SJ-loket som fick den amerikanska beteckningen X995 döptes snabbt till ”Mighty Mouse” och sattes snart i reguljär trafik i hastigheter runt 200 km/tim. Tåget konkurrerade till slut ut flygtrafiken mellan Washington och New York.

Den svenska tekniken att åka fort på befintliga spår har förfinats och i dag kan man lätt trafikera svenskbyggda tåg mellan svenska städer i hastigheter upp till 350 km/tim. Med dessa hastigheter kan man hålla samma tider som det svenska inrikesflyget.

Men detta alternativ diskuteras inte i dag. Nej, nu är det svindyr fransk teknik som gäller. Som behöver specialbyggda höghastighetsbanor och där ingen annan trafik kan samsas. Om vi istället använde dessa pengar att bygga ut hela det svenska järnvägsnätet inför 2010-talet med svensk höghastighetsteknik så skulle vi uppnå två fördelar. Ett effektivt trafikprogram för hela landet och en svensk exportartikel för många år framåt.

ROLAND SUNDGREN

tidigare riksdsgsledamot för S

CLAS LUNDBERG

tidigare utvecklingschef på Svenska Industritjänstemannaförbundet och Göteborgs Stad