Det är intressant hur debatten förs kring nedladdning av filer som har producerats av de så kallade konstnärerna inom litteratur, film och musik. Nu skall i ärlighetens namn inte alla konstnärer dras över en kam.

Det finns faktiskt flera som tycker fildelning är något positivt, men när skivindustrins företrädare tar till storsläggan och stämmer privatpersoner, så finns det anledning att skärskåda orsaken till detta beteende. Det handlar naturligtvis om pengar, kommer de flesta läsare hävda, men det är väl ingen som nekat någon att tjäna pengar på hederligt arbete?

Konstköpare betalar miljontals kronor för vissa konstnärers verk, medan en annan persons kopia av samma verk inte är värt mer än några hundralappar. Det hänger med stor sannolikhet någon kopia av en känd konstnärs verk hemma hos dig som läser denna artikel. Hur kommer det sig då att betalningsviljan är så olika för samma motiv?

Det är för de flesta läsare lika självklart, då det ursprungliga konstverket är gjort av en viss person. En erkänd konstnär har oftast signerat sitt verk och det finns endast ett exemplar. Det är helt enkelt ett unikt verk. En del konstnärer använder sig av teknik så att det går att göra kopior, så kallade litografier, som numreras och signeras. Även dessa verk är unika, men mångfaldigade och därmed inte lika unika som ett verk i olja. Följaktligen betingar litografier oftast ett lägre pris från samma konstnär, men beroende på konstnär så kan en flerfaldigad litografi av en konstnär vara mer värd än en oljemålning av en annan.

Samma resonemang kan föras om en musiker som gjort en låt. När den framförs på scenen så är framträdandet unikt. Just känslan att se musikern spela och sjunga, känna vibrationerna i lokalen och uppleva spelningen tillsammans med andra, är något unikt som jag som konsertbesökare är beredd att betala för. Det är till och med så att jag är beredd att betala mer för denna upplevelse än vad det kostar att köpa skivan med samma musik.

Men en musiklåt upplagd på internet finns i ett oändligt antal kopior och är därmed inte alls unik. Det är här musikindustrin tillsammans med många konstnärer gått vilse. Anledningen till att musikindustrin vänder sig mot nedladdning, är att de nu tvingas börja arbeta.

Inom musikbranschen har önskan att slippa göra ett hederligt arbete tagit sig sådana proportioner att det inte ens är tillåtet att göra om ett verk utan att betala konstnären. Hela idén är naturligtvis orimlig eftersom den som samplar andra artisters musik dels gör ett eget verk och dels får lyssnare som uppenbarligen föredrager det nya verket före det ursprungliga.

Det är som om en konstnär inte fick använda sig av kubismens teknik för att Braque och Picasso har upphovsrätten till kubismen, eller att ingen efterföljande konstnär skall ha rätt att göra sin egen version av Guernica.

Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken, ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.

Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning. När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden.

Problemet för dessa gamla branscher är att de lider av idétorka, vilket är precis det som drabbar företag som har monopol, arbetar i oligopol eller inom lagar och regler som gör livet enkelt och förutsägbart. Och rätten att ta betalt utan hederligt arbete för upphovsrätten gör de inblandade loja. Utan konkurrens behöver ett företag inte förnya sig, stå på tå och tänka nytt. Istället gäller det att likt gamla skråväsenden försvara det som finns och har funnits så länge som någon kan minnas.

Den artist som vill ha betalt för sin musik får se till att börja göra ett hederligt arbete eller tänka ut vad som är unikt och som någon vill betala för. Det mest givna är konserter vilket gamla rävar som Rolling Stones och Bruce Springsteen förstått.

Andra idéer är naturligtvis att signera skivor, affischer och notblad som därmed betingar ett värde. Ett tredje område är att ta mer betalt av företag som använder musiken för att själva tjäna pengar, t.ex. reklamradiokanaler och klubbar.

Och om nu konstnärerna vill försöka tjäna pengar utan att göra ett hederligt arbete även när internet finns, så skall de vända sig till de operatörer som tillhandahåller internetaccess och som utan att betala för det tjänar pengar på abonnemang till slutkonsumenten.

Musikbolagen som gjort avtal med iTunes får på detta sätt betalt för sin musik. Men det beror inte på att lyssnarna vill betala för musiken, vilket många tycks tro, utan för att iTunes skapat ett enkelt och bekvämt sätt att lyssna på musik med apparat och gränssnitt. Och eftersom lyssnarna är villiga att betala iTunes för denna service, finns det pengar att dela.

Uppmaningen är därmed till varje upphovsrättsägare att det är dags att börja arbeta igen och inse att om du vill ha betalt utan att arbeta så skall du göra avtal med de distributörer som tjänar pengar på ditt innehåll och inte jaga de så kallade fildelarna.

MIKAEL FLOVÉN

civilekonom och managementkonsult