Frågan om vad jag gjorde på annandag jul har väckt enorm uppmärksamhet i medierna och föranlett spekulationer av alla möjliga slag. Jag förstår vikten av att kartlägga alla händelser som skedde i anslutning till eller med anledning av den fruktansvärda naturkatastrof som ledde till så många svenskars död, sorg och saknad.

Granskningen är berättigad och sett i efterhand kanske jag borde ha noterat allt jag gjorde dagarna och veckorna efter flodvågskatastrofen. Men jag för inga sådana anteckningar och jag var helt inriktad på att arbeta med de många frågor som dök upp i katastrofens spår.

Fokus har hamnat på den 26 december 2004, det första dygnet efter flodvågen. Det är också begripligt. När så här stora saker händer, där så många människor drabbas, måste självklart all hjälp sättas in så snabbt som möjligt.
Katastrofkommissionen, KU och regeringen har konstaterat att vi kom igång för sent. Timmar gick förlorade för att vi inte tillräckligt snabbt förstod vidden av vad som hänt.

Vad gjorde jag då under
detta första dygn? Även om det inte har någon egentlig betydelse för slutsatserna av hur flodvågen hanterades inser jag att frågan har fått sitt eget liv och att den kräver sitt svar.

Jag har också svarat. Vid otaliga tillfällen - till katastrofkommissionen, till medierna, i KU och nu senast hos JO har jag beskrivit vad jag gjort och vilka telefonsamtal jag hade den dagen, för nu ett och ett halvt år sedan.
Men uppenbarligen upplevs det fortfarande av en del som att jag "mörkar". Därför upprepar jag nu vad jag gjorde på annandagen.

Jag var hemma tillsammans med familjen. Jag är morgonpigg och minns att jag ganska tidigt, slog på CNN där jag första gången fick klart för mig att det varit en jordbävning som orsakade en flodvåg i sydöstra Asien.

Senare på morgonen hade jag ett samtal med statsministern, då vi bland annat pratade om flodvågen. Den framstod då som en naturkatastrof som främst skulle kräva insatser från vår biståndsorganisation.
I den frågan hade jag senare kontakt med bland annat
försvarsdepartementet. Jag var på Rosenbad under annandagen, både under förmiddagen och eftermiddagen och släpptes vid dessa tillfällen in av vakter som ständigt finns på plats.

Då hade inte jag - och ingen som jag hade kontakt med - förstått omfattningen av katastrofen. De rapporter som skickats och lästs av bland andra mig, följdes upp och utvärderades på det sätt som normalt sker när det finns farhågor om att svenskar kan ha omkommit utomlands - det vill säga genom UD:s organisation och närvaro i det aktuella landet.

Jag fick inga signaler som antydde att den ordningen inte fungerade och var tillräcklig även i detta fall. Hade man på andra ställen bedömt att det behövdes extraordinära insatser, hade det naturliga varit att UD informerat mig och tagit upp en diskussion om att ändra ansvar och organisation.
Dessutom var det många oroliga som ringde till regeringskansliet och jag hade kontakter med förvaltningschefen om åtgärder som vidtagits för att de som ringde skulle kunna komma fram.

Hade jag då
vetat det jag i dag vet, hade jag säkert agerat annorlunda under annandagen. Jag önskar naturligtvis att också jag hade förstått att så många svenskar hade förolyckats och att det fanns rädda och skadade svenskar på stränderna och i bergen i Thailand och andra länder.

Men jag hade inte informationen och insikten att föreställa mig detta då. Det beklagar jag djupt.
Jag minns också tre samtal med kabinettssekreteraren. Han hävdar att vi inte hade de samtalen, och hänvisar till belägg för sin minnesbild som jag inte vill ifrågasätta.
I alla de samtal som gjordes dagarna efter flodvågen kan jag inte utesluta att dagar, personer eller innehåll kan ha förväxlats. Men vad jag hela tiden har gjort är att berätta vad jag minns från annandagen och dagarna därefter.

Jag kan inte göra något annat än att ärligt redovisa vad jag kommer ihåg.

Vad jag också hela tiden har konstaterat är att oklarheten kring dessa samtal inte påverkade hur regeringskansliet agerade i inledningsskedet av flodvågskatastrofen. Jag har
inte heller sett att någon annan har hävdat detta.
Hade det krävts att jag eller någon annan på statsrådsberedningen alerterades, eller att UD upplevde att de inte klarade av ansvaret, skulle jag ha blivit kontaktad av UD.

Därför insåg jag inte när Katastrofkommissionen påtalade de olika versionerna att detta skulle bli en så stor fråga i efterhand. Det var naturligtvis ett misstag.

Hade jag då förstått det hade vi kanske redan till katastrofkommissionen kunnat klarlägga att dessa samtal inte var avgörande för skeendet. Jag förtjänar att kritiseras för att jag inte insåg det och agerade tydligare gentemot kommissionen.
Jag kan nu konstatera att uppmärksamheten och spekulationerna kring mig och dessa händelser vuxit till en sådan omfattning att min familj, mina vänner och mina medarbetare dras in och drabbas.

Till en del handlar det uppenbarligen om en kampanj - en kampanj som inte drar sig för att sprida förvanskningar och osanna rykten.

Man kan bland annat på hemsidor, som drivs av politiska
företrädare, läsa lögnaktiga påståenden om att jag inte lämnade min fru och mina barn på annandagen 2004 för att ta mig till Rosenbad utan för att i stället besöka en kvinnlig medarbetare.
På en hemsida inbjuds alla som vill att fritt spekulera om vad jag hade för mig på annandagen. Det är ovärdigt att politiska krafter inte drar sig för att torgföra lögner om mig och personer i min närhet.

Jag överväger vilka rättsliga åtgärder som jag som privatperson kan vidta för att komma till rätta med denna typ av förtal.

Jag hade trott och hoppats att huvuddiskussionen efter granskningen av hur flodvågskatastrofen hanterades i Sverige skulle handla om hur vi på ett snabbare och effektivare sätt kan möta liknande situationer i framtiden.
Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att förbättra krishanteringen, men det hade varit värdefullt med en kritisk granskning av om mer kan göras.
I stället ägnar sig till exempel ett medieföretag åt att ringa runt till mina barndomskamrater för att försöka hitta detaljer
ur mitt förflutna som man kan använda i sin kampanj. Min familj rings upp med erbjudande om att "tala ut".

Detta handlar inte längre om "kritisk granskning" utan har övergått i något som går långt utöver vad även en offentlig person som jag ska behöva acceptera.

Det har blivit en ohållbar press för mig och min familj och det har gjort det nästan omöjligt att arbeta effektivt.
Jag är angelägen om att hålla isär två saker: den kampanj som jag har beskrivit å ena sidan och människors berättigade undran över krishanteringen efter flodvågskatastrofen å den andra sidan.
Jag tar avstånd från politisering och personangrepp. Jag har djup respekt för, och vill svara på, människors undran.

Denna artikel är mitt sätt att försöka göra just detta, att svara på de frågor som ställts. I avvaktan på att JO avslutar sin granskning vill jag därutöver inte kommentera denna sak.