Allt fler patienter med självskade-beteende, oftast unga kvinnor, skickas till rättspsykiatrin när allmänpsykiatrin har givit upp hoppet om dem. Utan att ha dömts för brott vårdas de tillsammans med mördare och sexualförbrytare, i en miljö som präglas av ett starkt straff- och belöningstänkande.

Att tvångsvårda en människa är ett stort ansvar. Man berövar en person en av de mest grundläggande rättigheterna vi har som människor, rätten att bestämma över våra egna liv.

Det är därför av yttersta vikt att dessa patienter kan erbjudas ett respektfullt bemötande och vård med förankring i god vårdetik. När unga tjejer med självskadebeteende och ätstörningar, ibland även minderåriga som enligt FN:s barnkonvention har rätt att vistas separerade från vuxna, skickas till rättspsykiatrin misslyckas både allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin fatalt.

Som före detta självskadare men idag fullt välmående författare och snart färdig sjuksköterska, vill jag bara gråta av maktlöshet när jag bevittnar hur allt fler tjejer skickas iväg till rättspsykiatriska kliniker runt om i landet utan att ha dömts för brott.

Då jag själv remitterades till rättspsykiatrin som 16-åring vet jag vilken skräck det innebär att få ett sådant besked, och hur det bygger på ens känsla av att vara fullkomligt värdelös. Men det som jag upplever var en nödlösning för några år sedan sker nu alltmer frekvent i bland annat Östergötlands och Skåne län.

Ett annat exempel är Sundsvall där 30 procent av patienterna på rättspsykiatriska kliniken är kvinnor med självskadebeteende. Jag känner med största sannolikhet fler människor som har vårdats inom rättspsykiatrin än jag hade gjort om jag hade varit kriminell under hela min tonårstid.

Det finns goda inslag i vården på rättspsykiatriska kliniker och i Sundsvall försvarar man sitt agerande med att peka på sina goda behandlingsresultat. Men min bestämda uppfattning är att detta goda borde kunna erbjudas inom allmänpsykiatrin istället, där 41 procent (!) av de tvångsvårdade patienterna i dagens läge endast får läkemedelsbehandling.

Men de goda behandlingsresultaten kan inte enbart förklaras av detta. Samtliga av de kvinnor jag har haft kontakt med vittnar om att tvångsmetoder som isolering, bältesläggning, tvångshandskar och rugbyhjälmar används flitigt – inte bara för att skydda patienterna från sig själva utan också som bestraffning för att på så sätt tvinga bort ett oönskat beteende.

”Man slutar helt enkelt för att om du skadar dig själv på rättspsyk blir du bestraffad på ett eller annat sätt och kommer aldrig därifrån” skriver en ung kvinna. ”Dessa vistelser minskade till slut mitt självdestruktiva beteende, men inte av den anledning att jag verkligen ville sluta skada mig själv, utan för att undvika den tortyr som jag upplevde dessa isoleringar som” berättar en annan kvinna i den kritik Socialstyrelsen riktat mot kliniken efter att det uppdagats att två kvinnor isolerats i stimulifria rum i flera dagar. Ytterligare en kvinna skriver: ”Att, efter att ha genuint velat ta livet av mig, bli inlåst med tvångshandskar i timmar, ensam med all ångest var outhärdligt. Ni vet inte vad ni krossar därinne, ni krossar den gnutta känsla av människovärde som finns kvar”.

Med så hårda bestraffningar betvivlar jag inte att det går att tvinga bort ett självskadebeteende, men jag är samtidigt övertygad om att man river upp en helt annan form av sår. Sår som kanske inte syns på utsidan, men som kan vara precis lika livshotande.

Jag själv kom aldrig till rättspsykiatrin i Växjö, vilket jag idag är tacksam för. Istället blev jag utskriven och fick, efter två års slutenvård, börja gå i terapi (barnpsykiatrin hade på grund av resursbrist inte kunnat erbjuda detta). Min vän däremot, dog för ett drygt år sedan efter att ha skickats mellan olika rättspsykiatriska kliniker i sex år. En annan vän överlevde med nöd och näppe branden på rättspsykiatriska kliniken i Växjö 2003, då en 16-årig och en 19-årig kvinna med självskadebeteende dog efter att en medpatient tänt eld på sina sängkläder.

Avsiktligt självdestruktiva handlingar är problem som enligt Socialstyrelsen har ökat dramatiskt bland unga under en tioårsperiod. Det är dags att satsa på dessa patienter, och denna satsning ska göras inom allmän- psykiatrin där de slipper träffa mördare i korridorerna och där de kan få det goda bemötande och den vård som alla mina älskade vänner förtjänar och har rätt till.

Sofia Åkerman

författare och sjuksköterskestudent