Frågan om kärnteknologi i Iran intresserar och oroar många människor i hela världen. I internationella organ, som t ex FN:s nedrustningsorgan IAEA, har många länder inställningen att Iran är i sin fulla rätt att producera kärnenergi för fredliga ändamål.
Iranierna anser också att innehav av en sådan teknologi är en klar rättighet för nationen.

Emellertid är samstämmiga västnationer inte övertygade av Irans förtroendeskapande åtgärder utan är fortfarande misstänksamma mot Irans avsikter och bortser från Irans handlingar och samarbete med IAEA.

Vår främsta prioritet med kärnenergiprogrammet är att producera kärnkraftsel.

Den snabba socioekonomiska utvecklingen i Iran de senaste 30 åren har lett till att vår strategi för användning av fossilt bränsle har börjat påverkas av två begränsningar.
Å ena sidan har den stigande levnadsstandarden och den förbättrade ekonomin lett till en ökad efterfrågan på energi i hushållen och i industrin. Å andra sidan är landets ekonomi beroende av inkomsterna från
oljeexporten.

För att bli av med detta begränsande motsatspar måste vårt land utveckla en långsiktig strategi för att bryta trenden mot en obegränsad användning av fossila bränslen, såsom man gör i många andra länder.

Sålunda blir användning av ny teknik, inklusive kärnkraft, mer konkurrenskraftig. Men, så länge det inte finns lagligt bindande garantier för tillgången på kärnbränsle, och för att undgå en framtida sårbarhet, måste Iran ha en egen bränslecykel under fullständig kontroll av IAEA.
Iran har parallellt med kärnenergi investerat i vind- och solkraft. Det har emellertid inte varit tillräckligt för att möta landets behov.

Vi har gått mycket långt för att försäkra världen om den fredliga inriktningen av vårt kärnenergiprogram.

För att lugna farhågorna kring programmet har vi aktivt samarbetat med IAEA för att ge hela bilden av alla aspekter av våra olika kärnenergiprogram.
FN-organets inspektörer har haft obegränsat, fritt och snabbt tillträde till iranskt territorium när och var de än begärt det.
Utöver att vara med i alla konventioner mot massförstörelsevapen har Iran skrivit under provstoppsavtalet och är dessutom aktivt i internationella nedrustningssammanhang.

Landet har alltid strävat efter skärpningar av nedrustningskonventionerna och kraftigt stött tanken på en massförstörelsevapenfri zon i Mellanöstern.
Den 18 december 2003 undertecknade Iran ett tilläggsprotokoll till sin kontrollöverenskommelse med IAEA.
Omfattningen och antalet inspektioner som IAEA gjort vid iranska nukleära och icke-nukleära anläggningar saknar motstycke i FN-organets historia.

Trots att lagen stod på vår sida avbröt min regering frivilligt en tid anrikningen av uran. Iran beslutade, för att visa sin goda vilja, att börja uppfylla sina skyldigheter enligt protokollet.
Under de senaste tre åren har följande varit det viktigaste sakerna man begärt av Iran för att skingra tvivlen och visa öppenhet samt för att skapa förtroende för vår fredliga kärnenergi: undertecknandet av tilläggsprotokollet, provisorisk
tilllämpning av det innan det ratificerats samt ratifikationen. Allt detta är nu helt klart.
Att Iran uppfyller sina skyldigheter hänger inte bara samman med de förpliktelser som avtal innebär utan med religiös övertygelse och etiska överväganden.

Irans högste ledare, ayatolla Khamenei, har utfärdat ett religiöst dekret (den 5 november 2004) med förbud mot att tillverka, lagra och använda kärnvapen.

Det tål att påpekas att den som ska bedöma den roll och vikt som andra beslutsfattare i nationella säkerhetsfrågor i Iran har, gör klokt i att studera författningen där kompetensen för vart och ett av säkerhetsorganen finns fastslagen.
Vid några tillfällen under de senaste åren har IAEA:s rapporter påpekat en del försumligheter från Irans sida att "fullgöra sina skyldigheter enligt kontrollavtalet".
Sådana rapporter har lett till korrigeringar i Iran.

Emellertid har dessa fall, i den politiskt laddade atmosfär som skapats av vissa länder, blåsts upp bortom alla proportioner och gett upphov till oansvariga
spekulationer när de lätt hade kunnat betraktas som normala rutinhändelser i samspelet mellan länder och IAEA.

Det finns flera skäl till att Iran, utan avsikt, underlåtit att rapportera vissa aspekter av sitt fredliga kärnprogram de senaste 18 åren. Bland annat: det system för redovisning och kontroll av nukleärt material som tagits fram av IAEA och inletts strax före den iranska revolutionen 1979 avbröts till följd av revolutionen; förlusten av kärnteknisk kunskap och förlorat institutionellt minne efter 1979 påverkade punktligheten i rapporter om handel med kärnmaterial; kriget mellan Irak och Iran under 1980-talet överskuggade nästan all annan verksamhet i regeringsadministrationen; och sist men inte minst har Israel och USA ofta hotat att bomba Irans kärnanläggningar.

Iran har emellertid vidtagit åtgärder för att rätta till dessa brister och i den senaste rapporten i september 2004 bekräftar IAEA:s generaldirektör att "allt deklarerat nukleärt material i Iran har redovisats och det har således inte styrts över till olagliga verksamheter".

Därför är det så olyckligt att vi, trots alla våra ansträngningar att klara ut de få återstående frågorna och vår ständigt ökande samarbetsvilja med IAEA som avspeglas i dess rapporter, fortfarande möter opposition från dem som försöker störa processen och främja sin egen politiska dagordning.

När det gäller nedrustningsregler har Iran för övrigt egna förväntningar och egen kritik. Enligt artikel IV i icke-spridningsavtalet (NPT) förväntar sig Iran teknisk hjälp från avtalsstater och förväntar sig att de nuvarande sanktionerna mot landet hävs. Samtidigt ser Iran inget lagligt skäl till den diskriminering och den dubbelmoral som visar sig.

Den islamiska republiken Iran anser att alla bestämmelser i NPT är lika viktiga. Ett upprätthållande av balansen mellan avtalets "rättigheter och skyldigheter" skyddar dess integritet, ökar dess trovärdighet och uppmuntrar både allmängiltigheten hos NPT och dess fulla tillämpning.

Massförstörelsevapen har inte någon plats i
Irans nationella säkerhetsdoktrin. Under de tre senaste åren har Iran, i syfte att säkra sina rättigheter enligt icke-spridningsavtalet, gjort alla ansträngningar för att eliminera varje oklarhet om sin kärntekniska verksamhet och på så sätt vinna det internationella samfundets förtroende.

Iran är redo att förhandla med andra länder om sitt kärnprogram och välkomnar varje bidrag och initiativ från andra regeringar eller organisationer för att på så sätt öka förståelsen.

Översättning: Lars Ryding