Nordiska ambassader attackerade och brända i Libanon och Syrien. Ett tiotal döda i Nigeria och Afghanistan. Protester i Indonesien. Kravaller, demonstrationer och en revolt som kan leda till regeringens fall i Pakistan.
Stängda danska ambassader i flera länder i Mellanöstern och Asien.
Bojkottade varor för hundratals miljoner kronor och fara för flera länders medborgare.

I detta läge tvingas den svenska utrikesministern avgå sedan hon medgivit att hon kände till att hennes politiskt sakkunnige Stefan Amér kontaktade webbhotellet Levonline efter att Sverigedemokraterna aviserat att de skulle publicera teckningar på profeten Muhammed.
Göran Persson kritiserade Stefan Amér och menade att han haft varken utrikesministerns eller regeringens mandat att kontakta webbleverantören.

Göran Persson skickade i detta läge ut oklara signaler och onödig kritik i stället för att stå upp mot extremism och vad som uppfattas som kränkningar av andra människors religion.

Amérs handlande och kraftfulla insats i detta
ytterst svåra läge kännetecknades av gott omdöme och just det som behövdes för att inte försätta Sverige och svenskar på kollisionskurs med en stor del av arab- och muslimska världen.

Den 16 mars skrev författarna Johan Norberg och Mattias Svensson på SvD Brännpunkt att det inte finns möjligheter att balansera yttrandefrihet med religionsfrihet.

De kritiserade "EU:s ledare för att förvisso ge fortsatt stöd för yttrande- och tryckfriheten" men att det skulle vara oförenligt att utöva dessa friheter "i en anda av respekt för religiösa och andra trosföreställningar och övertygelser".

Den åsikt som Norberg och Svensson anför är vad den kände danska islamologen Jørgen Nielsen kallar "yttrandefrihetsfundamentalism". Nielsen vet vad han talar om.

Fram till mitten av februari var han verksam som dansk kulturattaché och direktor för danska institutet i Damaskus, Syrien.

Jag träffade honom precis efter det att de danska ambassaderna blivit attackerade i Damaskus och Beirut. Han menade att hela publiceringen i
Danmark var en stor katastrof och att inga hänsyn tagits för att upprätthålla en dialog med muslimerna i Danmark och världen, samt att finna former för att balansera yttrandefrihet med religionsfrihet.

Nielsen menade att "yttrandefrihetsfundamentalister" polariserat den danska opinionen och drivit fram en konfrontation med den muslimska världen.

Det är inte undra på att en världsledare som Kofi Annan ingriper och försöker finna former för en dialog och balanserad hållning utifrån FN:s universella deklaration om mänskliga rättigheter.

Även EU förstår nu att man snabbt måste agera och hitta nya former för en "civilisationernas dialog". Javier Solana ska ha en eloge för att han snabbt agerade och avvärjde vad som skulle ha kunnat bli en världskonfrontation av sällan skådat slag.

Att som Norberg och Svensson beskriva den progressiva, sekulära socialisten Solana för en "mörkerman" visar hur lågt debattnivån har sjunkit i vissa läger.

Att finna former för dialog, fredlig samvaro och möjlighet att finna godtagbara principer, rättigheter och skyldigheter som vi gemensamt kan stå upp för är en nödvändighet och ingen utopi.

Hos majoriteten av världens muslimer finns en vilja till dialog och önskan om fredlig samvaro, där också de mänskliga rättigheterna respekteras. Religionen spelar i detta sammanhang en central roll.

Detta glömmer vi ofta bort i länder som Sverige och Danmark. Den huvudsakliga tanken har varit, inspirerad av tänkare som Auguste Comte, att religionens roll skulle minska i det moderna, industrialiserade och utvecklade samhället.
I Sverige har religionen ofta begränsats till en privatsak. Globaliseringen har totalt förändrat denna situation.

Det har lett till en ytterst viktig debatt kring yttrandefrihetens gränser och vad svenska myndigheter, till exempel Säpo, kan eller inte bör göra i samband med att extremistgrupper publicerar artiklar som kan få enorma konsekvenser för Sveriges säkerhet och svenskars relationer till omvärlden.
Jag har följt händelseutvecklingen på plats i
Mellanöstern och var den som informerade Studio Ett och svenska UD när Hizbollas regionala satellitkanal Al Manar informerade om att Sverigedemokraternas tidning skulle utlysa en ny karikatyrtävling.

Jag vill ge Laila Freivalds och UD uppmuntran och beröm för att de hade civilkurage att så snabbt offentligt fördöma Sverigedemokraterna och att de agerade skyndsamt i en ytterst svårt situation.

Det faktum att Säpo och UD kontaktat internetleverantören fick bland annat folkpartiet att reagera och meddela att man vill få saken prövad i konstitutionsutskottet.

Experter på tryck- och yttrandefrihetsfrågor som advokat Peter Danowsky ansåg emellertid att UD och Säpo handlat riktigt: "Om Säpo eller UD bedömer att det finns en hotbild och sedan förmedlar denna till webbhotellet så gör de dem en tjänst."

Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson däremot ansåg det vara "oerhört anmärkningsvärt ... det verkar som om yttrandefriheten får ge vika för utrikespolitiken och att det nu handlar om att skydda svenska
intressen i Mellanöstern".

Menar Göran Persson, Stig Fredrikson och andra att "yttrandefrihetsfundamentalism" också ska bli den rådande paradigmen i Sverige, precis som i Danmark? Håller de inte med Laila Freivalds om att även yttrandefriheten har sina gränser?
Freivalds hade rätt när hon hävdade att dessa konstitutionella rättigheter inte får utnyttjas av extremistiska krafter och riskera svenskars liv och kanske till och med nationens säkerhet.

Om inte yttrandefrihet balanseras med religionsfrihet kan denna typ av yttrandefrihetsfundamentalism leda till en världskonflikt av mått som vi kanske aldrig har upplevt som nation.

Som utlandssvensk känner jag mig stolt över UD:s snabba agerande i detta ytterst utsatta läge. Freivalds och Amér förtjänar beröm för sitt snabba handlande och inte kritik från statsministern.
Att Freivalds dessutom i detta läge tvingas avgå är djupt bekymmersamt.