I slutet av förra året höglästes i den lilla franska byn Saint-Genis Poully en teaterpjäs av upplysningsmannen Voltaire. Det kan ha varit sista gången någonsin som den sattes upp.
Pjäsen har titeln "Fanatism - eller profeten Muhammed" och kritiserar hur religion används som en mask för politiska syften och maktfullkomlighet.
När den sattes upp 1741 rasade den katolska kyrkan över vad den ansåg vara illa dold kritik av kristendomen.

I dag är det muslimer som protesterar. Läsningen fick framföras under polisbevakning medan upplopp pågick utanför teaterlokalen.

Att fanatiska muslimer - även i Europa - med hot, våld och repressalier mot alla inblandade försöker hindra teaterpjäser, böcker, filmer eller tidningspublikationer som kritiserar deras religion är illa nog.
Men betydligt värre är att det i morgon kan vara polisens uppgift att göra samma sak. Det är nämligen innebörden i ett förslag till FN-resolution från 57 muslimska stater, som generalsekreterare Kofi Annan har uttryckt sitt stöd för.

Enligt
förslaget ska alla former av kritik ("förtal") av religiösa föreställningar förbjudas och de som bryter mot detta ska straffas av lagen.

Detta ska skrivas in i en modifierad FN-stadga om mänskliga rättigheter och åläggas alla länder.
Med en sådan lagstiftning hotas romaner som Salman Rushdies "Satansverserna" och filmer som Monty Pythons Jesusparodi, "Life of Brian". Kanske även Hedenius, Paines och Dawkins vanvördiga religionskritik. Och givetvis karikatyrteckningar.

Ett förbud mot att stöta sig med religiösa känslor och trosuppfattningar är en allvarlig och omfattande inskränkning av friheter som vi just sedan Voltaire och upplysningen vant oss att ta för givna.
Men Europa styrs inte längre av upplysningens principer. EU:s talesman i utrikespolitiska frågor, Javier Solana, och EU-kommissionens utrikesansvarige Benita Ferrero-Waldner ställer sig positiva till de muslimska diktaturernas förslag om att förbjuda religionskritik, och förbereder rentav ett gemensamt förslag till FN-resolution med dessa
stater.

Javier Solana har i flera anmärkningsvärda yttranden gått extrema fanatiker till mötes.

Han har talat om att EU "försöker att göra sitt yttersta" för att något liknande Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten "inte ska upprepas", vilket innebär att EU tar på sig ett ansvar för vad privata medier publicerar.
På presskonferenser, där hans muslimska värdar har liknat karikatyrerna med mord på tusentals oskyldiga - "ett 11 september riktat mot muslimer" - har Solana inte andats ett kritiskt ord.

På hemmaplan talar EU:s ledare förvisso om fortsatt stöd för yttrande- och tryckfriheten, men det paras ihop med dunkelt tal om att denna frihet "ska utövas i en anda av respekt för religiösa och andra trosföreställningar och övertygelser". De båda kraven är oförenliga.
Man kan inte ha yttrandefrihet och samtidigt diktera att den bara får användas till att betyga full respekt för andras föreställningar.
Trosföreställningar måste kunna kritiseras - sakligt och resonerande, hårt och oförsonligt, bitskt och
elakt, ironiskt och skämtsamt, ja, rentav plumpt och onyanserat - utan att avsändaren riskerar repressalier.

I ett fritt samhälle ankommer det inte på stat och myndigheter att agera smakdomare. Det är en uppgift för redaktörer, journalister och mediekonsumenter.

Möjligen är det ett diplomatiskt dubbelspel från EU:s sida att i Europa tala högt om tryckfriheten, men i FN gå förbudsanhängarna till mötes. Sedan hoppas man kanske kunna bevara friheten i alla fall.
Ett sådant dubbelspel är omoraliskt. De dubbla beskeden leder till en osäkrare situation inom EU. Kan publicister vara säkra på att den nya FN-stadgan förblir ord på papper, utan avsikt att implementeras? Och hur kommer de muslimska regeringarna att reagera om EU inte efterlever den nya FN-resolutionen?

Risken är stor att muslimska diktaturer kommer att kunna utnyttja en FN-resolution som förbjuder religionskritik till att stänga oberoende tidningar och sätta misshagliga journalister i fängelse.

EU:s dubbelspel om tryckfrihetens allmängiltighet
har sina första offer bland modiga publicister i muslimvärlden.
Det ligger en bitter ironi i att den pjäs vars framförande kan ha varit den sista religionskritiska gnistan i Europas medier och kulturliv, författades av upplysningsmannen Voltaire.
Hans gärning bidrog till etablerandet av en sekulär, civiliserad samhällsordning baserad på individens rättigheter, inte minst friheten att kritisera religion och överhet. Arvet från Voltaire och upplysningen hotas nu av mörkermän som Javier Solana.