En viktig fråga i Europavalet är Turkiets framtida EU-medlemskap. Frågan berör flera grundläggande värderingar som EU vilar på om mänskliga rättigheter, religionsfrihet och yttrandefrihet.

I dagsläget har Turkiet förhandlat med EU i tre och ett halvt år. Men endast ett förhandlingskapitel av 35 har avslutats. Förhandlingarna har i praktiken stått still i flera års tid.

Turkiet har drabbats av en rad inrikespolitiska kriser de senaste åren och flera EU-länder motarbetar förhandlingsprocessen. Men detta är inte förklaring nog. Huvudorsaken till problemen i förhandlingarna är att Turkiet inte genomför de reformer som EU kräver.

Recep Tayyip Erdogans parti AKP har haft regeringsmakten och egen majoritet i parlamentet i över 6 års tid. De förstärkte dessutom sitt mandat i nyvalet för snart två år sedan. Ändå dras de avgörande reformerna i långbänk, och orsaken är i huvudsak den kurdiska frågan.

I Turkiet finns idag inte något större intresse att erkänna kurdernas rättigheter, förutom hos kurderna själva. De reformer som har genomförts är långt ifrån tillräckliga och de saknar skydd i grundlagen.

Reformerna kan återkallas om det blir regeringsskifte. Förändringarna kontrolleras dessutom av statsmakten, till exempel den omskrivna tv-kanalen TRT6 på kurdiska. Att situation ändå förbättrats för kurderna beror främst på deras egna ansträngningar och AKP-regeringens strävan att vinna kurdiska väljare. Men det senaste året har premiärministern närmat sig militären i synen på den kurdiska frågan. Det finns ingen tidsplan för ändringar i konstitutionen.

Kurderna i Turkiet har utsatts för en snart nio decennier lång påtvingad assimilering. De utgör idag var femte invånare i landet och är omkring 15 miljoner till antal. Men de saknar rätten till sitt språk. Under årtionden förnekades till och med deras existens och de kallades för bergsturkar.

De kurdiska politiker som kandiderade i lokalvalen i våras löper praktiskt taget lika stor risk att hamna i fängelse som att hamna i kommunfullmäktige. Flera hundra av dem har redan gripits.

Kurderna kan inte ge ut tidningar fritt, de förvägras att använda beteckningen Kurdistan trots att detta namn har använts med säkerhet ända sedan 1100-talet e Kr. Språkförbudet har till och med gått så långt att personer har dragits inför rätta för att de använt bokstäverna W, X och Q, då dessa bokstäver finns i det kurdiska alfabetet men inte i det turkiska. Genom militärlagar under kriget mellan armén och PKK har en parallell värld byggts upp där flera tusen byar jämnats med marken, där över 60000 kurder beväpnats av militären för att kriga mot andra kurder och där uppemot 10000 politiska mord ägt rum. Detta har inte hänt för länge sedan, utan under 1980- och 1990-talen. Ännu har ingen dömts för något av alla dessa mord.

Det djupt polariserade samhällsklimatet omöjliggör en sansad diskussion om en rad brännheta frågor i Turkiet. Den som lyfter debatten om folkmordet på över en miljon armenier, assyrier/syrianer och pontiska greker under första världskriget riskerar både fängelse och sin egen säkerhet.

Problemet är inte att Turkiet är ett muslimskt land, eller ett stort land, utan att de principer som EU-samarbetet vilar på står i skarp kontrast mot den doktrin som den turkiska staten är uppbyggd kring.

Det är därför som medlemskapsförhandlingarna med Turkiet är så viktiga, för de skapar ett yttre tryck på Turkiet att på allvar demokratisera landet. Men det är också därför som förhandlingarna är komplicerade.

Trots att reformprocessen tvärnitat sedan länge och situationen på flera punkter faktiskt försämrats, så vidhåller den svenska regeringen uppfattningen att förhandlingarna med Turkiet till varje pris måste fortsätta. Regeringens ambition är att öppna nya förhandlingskapitel under det svenska ordförandeskapet.

Den okritiska hållning gentemot den turkiska regeringen som idag kännetecknar svensk utrikespolitik drivs framför allt av utrikes minister Carl Bildt. Den positionen är idag i minoritet i EU.

Den är inte särskilt fördelaktig för Turkiet heller eftersom ett kravlöst ordförandeland i EU innebär att reformtrycket på Turkiet kommer att minska.

Jag är en anhängare av ett framtida turkiskt EU-medlemskap. Den europeiska integrationen är den bästa vägen för Turkiet att välja. Men då måste det finnas en ärlig reformvilja. Det ser vi inte idag.

Därför bör den svenska regeringen klargöra att vi inte ämnar öppna några nya förhandlingskapitel med Turkiet under det svenska ordförandeskapet i höst.

FREDRIK MALM

riksdagsledamot Folkpartiet, EP-kandidat (FP)