Bland många former av psykoterapi kan två varianter med olika teoretisk grund urskiljas: I den kognitiva beteendeterapin (KBT) utgår man från patientens aktuella situation och behandlingen går ut på att ändra patientens tankemönster.

I den psykodynamiska psykoterapin, med rötter i psykoanalysens teorier, utgår man i stället från hypotesen att psykisk sjukdom har sin grund i olyckliga uppväxtförhållanden och barndomsupplevelser. Minnena av dessa kan ha blivit bortträngda (gömda i det undermedvetna) och de kan, enligt hypotesen, återkallas till det medvetna och bli föremål för en hälsobringande bearbetning i form av psykoterapi.

Socialstyrelsen har i nya rikt- linjer fastslagit att förstahandsbehandlingen av de flesta former av depressioner och ångestsjukdomar skall vara KBT och inte som tidigare läkemedel och inte psykodynamisk psykoterapi.

Mot detta vänder sig psykiatern Johan Cullberg tillsammans med tre andra förespråkare för den psykodynamiska psykoterapin (Brännpunkt 5/4). Man hävdar att den psykodynamiska terapin är värdefull och inte är mindre effektiv än KBT. Såtillvida har man rätt att ingen psykoterapiform – vad Socialstyrelsen än säger – kan anses ha oomtvistliga bevis för sin effektivitet. Frågan är i stället om någon av metoderna är sämre än den andra.

Inom den psykodynamiska skolan har en lång rad irrläror lanserats. Jag tänker på 1) hur mödrar till barn med schizofreni anklagats för att ha orsakat sina barns sjukdom, 2) påståenden om att homosexualitet är en sjukdom som eventuellt skulle kunna botas med psykodynamisk psykoterapi och 3) hur kvinnor i psykodynamisk psykoterapi suggererats att påminna sig sexuella övergrepp begångna mot dem i deras barndom och hur sådana påstådda framkallade minnen använts i domstolar som bevis mot oskyldiga personer i veritabla häxprocesser.

Cullberg och hans medförfattare tycks bortse från dessa skador som förorsakats av den psykodynamiska läran.

I själva verket är det sannolikt så att det är den hopplöshet som många patienter, anhöriga och läkare känt inför den psykodynamiska psykoterapin som berett väg för KBT.

Entusiasmen inför denna terapiform bottnar nog mycket i att många är så trötta på de psykodynamiska resonemangen att de hälsar vad som helst som en välkommen ersättare. I jämförelse med den psykodynamiska terapin framstår KBT som en ganska harmlös behandling.

TOMAS ERIKSSON

docent, leg läkare,

specialist i allmän psykiatri