Det finns en del att lära av affären Jyllands-Posten och karikatyrteckningarna av Muhammed, lärdomar som kan vara till hjälp också i den svenska situationen.
I diskussionen har man jämfört publiceringen av karikatyrerna i Jyllands-Posten och reaktionerna på dem med några händelser i Sverige: Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka och senare kyrkomötesbeslutet om välsignelse av homosexuella par.
De händelserna har ju också väckt starka reaktioner. Internationellt har de fått åtminstone kyrkopolitiska konsekvenser (påvens vägran att ta emot den svenske ärkebiskopen och den ryska ortodoxa kyrkans beslut om bojkott av Svenska kyrkan).

Men det är en avsevärd och viktig skillnad. Ecce Homo-utställningen och kyrkomötesbeslutet var - åtminstone till intentionen - till stöd för en missaktad och diskriminerad grupp.

Så var inte fallet med det danska bladets hävdande att karikatyrer riktade mot en religion hör hemma inom ramen för yttrandefriheten.
Det är kanske möjligt att avsikten var att värna om den. Men
provokationen var inte till stöd för någon maktlös eller missaktad grupp i samhället. Tvärtom.
Det var sådana som hade makt och inflytande som provocerade. Och de som verkligen drabbades var de enkla, osofistikerade troende muslimer som finns i det danska samhället, inte i dess topp utan i dess botten. De är missaktade - det ser vi som bor i Skåne och kan följa den danska "debatten".

Det är ingen tillfällighet att det är Danmark som nu råkat i kris.

Hur reagerar den enkla troende, den för vilken profeten varit symbol för det som är viktigt i livet och en hjälp och förebild när man haft det svårt?
Alltså den som inte har makt och inflytande, den som inte äger verktygen (språklig kompetens, tillgång till medierna, politisk representation) att delta i debatten?

Det vet vi - jag träffade senaste i går en som berättade. Man blir illamående, bokstavligen: man får kräkreflexer när man ser bilderna. Sedan blir man arg, argare ju mer hjälplös man känner sig. Och extremgrupper blir triggade.
Så kunde vi se
reaktionen yttra sig i folkliga uttryck, demonstrationer och (inte så effektivt formulerade) verbala protester i affärens början.
Men vad ledde till internationaliseringen av affären? Otvivelaktigt den danske statsministerns egendomliga beteende i höstas.

Elva ambassadörer från muslimska länder begärde företräde för att framföra en gemensam protest. Efter en veckas funderande vägrade han att ta emot dem.

Då var det oundvikligt (vilket 22 danska ambassadörer påpekade i sin kritik av Fogh Rasmussens agerande) att de regeringar som sänt respektive ambassadör tog detta som en direkt förolämpning, som måste besvaras.
Saken fördes fram i och till internationella organ, OIC, EU, FN. Det medförde, också oundvikligen, en enorm uppmärksamhet i medierna i den muslimska världen.

Saken blev allmänt känd. De folkliga reaktionerna väcktes och blev en faktor att räkna med. Extremister förde fram hot om attentat och om mord på tecknarna.
Extremgrupper av olika färg (till exempel al-Aqsamartyrernas brigader) började
spela på reaktionerna på Jyllands-Postens provokation för att vinna (eller snarare återvinna) folkligt stöd. Detta lägger press på regeringarna att agera.

Kunde våldet undvikas? Religiösa ledare, och regeringarna, förde fram ickevålds-alternativet, det medel som också den enklaste troende skulle kunna tillämpa: bojkott av danska varor. Och det vapnet visar sig vara förbluffande effektivt.

Nu framför såväl den danske statsministern som Jyllands-Posten tillrättalägganden, förklaringar, och mejerijätten Arla går ut i annonskampanjer på Arabiska halvön. Man säger det som statsministern kunde ha sagt till ambassadörerna i oktober.
Men nu väcker det ingen tilltro, då även den enklaste mannen eller kvinnan på gatan förstår att det handlar om att rädda danska exportmarknader. Tajmingen är den sämsta tänkbara.

Drar vi nu några lärdomar av detta? Hoppas så. Det gäller att alla människor kan känna delaktighet i ett samhälles funktion.

Att man har känslan av att man respekteras, att yttrandefriheten inte bara är
ett positivt värde för dem som redan har makt och inflytande utan gäller alla.
Då kan man klara provokationer, och gå i svaromål i stället för att reagera med tankar på våld och hämnd.