För att ringa in mannen har polisen i Umeå försökt få tillgång till uppgifter som anknyter till PKU-registret, i sin tur kopplat till en omfattande blodbank.
Uppgifterna man begärt fram är vilka män födda mellan 1963 och 1978 som sedan januari 1999 har återkallat sitt samtycke till användning av vävnadsprov i blodbanken eller på annat sätt begärt utträde ur PKU-registret.
Bakgrunden är att cirka 700 personer varje år återkallat sitt samtycke och begärt utträde alltsedan information från blodbanken användes för att fälla Anna Lindhs mördare. En tanke är att det ofta rör sig om brottslingar som inte vill identifieras.
Umeåpolisen hoppades på så vis kunna ringa in misstänkta, vilkas DNA sedan skulle kunna jämföras med det man har.

Karolinska universitetssjukhuset, kammarrätten och regeringsrätten har avslagit polisens begäran. Man menar att de begärda uppgifterna, vilka tillförts de tidigare uppgifter i PKU-registret, omfattas av samma sekretess som hela hälso- och sjukvården.
Sekretessen får visserligen
brytas om polisen har misstänkta som ska kontrolleras mot registret. Men att lämna ut uppgifter om en grupp där konkret misstanke inte finns får inte ske, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller dennes närstående lider men.

Ställningstagandet är tvivelaktigt, eftersom de personuppgifter som hälso- och sjukvårdslagen ska skydda är känsliga personuppgifter. Uppgifter om man begärt utträde ur myndighetsregister är knappast en känslig personuppgift i personuppgiftslagens mening.

De borde därför inte omfattas av samma stränga sekretess. Ungefär den här invändningen gör faktiskt lagmannen i kammarrätten Håkan Berglin:
"Enligt min mening kan en uppgift om vem eller vilka som på detta sätt valt att inte låta sig omfattas av verksamheten inte anses hänförlig till denna eller till den registrering som förs i verksamheten i den mening som avses i 7 kap. 42 ¤ sekretesslagen."
I sitt utlåtande bemöter aldrig regeringsrätten Berglins resonemang.

Till detta kommer att det är svårt
att hävda att röjande av de efterfrågade uppgifterna kan medföra men för de berörda enskilda eller deras närstående.
Det blir rimligen bara men för den gärningsman som på denna sätt skulle kunna ringas in.
Och detta men är inte något som annars ska hindra polisen från att få använda pku-registret; enligt regeringsrättens sekreterare Björn Liljeros (DN 26/1) skulle polisen få använda registret om man hade en misstänkt.

Strängheten i det förra fallet rimmar inte med generositeten i det senare. Ändå borde rättsprövningen slå hårdare mot tillträde till de känsliga personuppgifterna i PKU-registret än till den enda icke känsliga personuppgiften om vilka som vill lämna detsamma.
Enligt personuppgiftslagen får icke känsliga personuppgifter lämnas ut utan de berördas samtycke om det är nödvändigt för att en arbetsuppgift av allmänt intresse eller en arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning ska kunna utföras, eller för ett ändamål som rör ett berättigat intresse, om detta intresse väger tyngre än den
registrerades intresse av skydd mot kränkning av den egna integriteten.

Alla dessa tre omständigheter uppfylls av Umeåpolisens begäran om information.

Det tvivelaktiga i rätternas ställningstagande framgår ytterligare om man jämför med hur myndigheterna agerar om det i stället för polisiärt arbete och allmänintresse handlat om forskning.
Enligt etikprövningslagen skulle forskning om exempelvis samband mellan utträde ur PKU-registret och tidigare och senare brottslighet kunna godkännas med hänvisning till forskningens samhällsnytta, varvid normalt registeruppgifter av det slag som polisen nu begär skulle lämnas ut.

Det finns därför skäl för en resningsansökan. Men för polisen finns faktiskt ännu en oprövad möjlighet. Polisen har enligt rättegångsbalken rätt att ta till tvångsmedel, som att göra husrannsakan och beslagta register.

Det är vad som skedde i fallet med Anna Lindhs mördare. Polisen skulle kunna beslagta endast ansökningarna om utträde, inte själva PKU-registret. Prövningen av detta sker
inte i förvaltningsrättsliga instanser utan i vanlig tingsrätt.