Grundlagsutredningen konstaterar bristen på reglering av partier i Sverige, men föreslår inga särskilda åtgärder. De politiska partierna har onekligen en central roll i den svenska representativa demokratin, men är i ett jämförande europeiskt perspektiv förhållandevis oreglerade.

Sedan 1960-talet finns offentligt partistöd i vårt land. Ett argument för sådant partistöd är att partierna inte ska stå i beroende till privata intressenter, inklusive näringslivet. 1932 tvingades statsminister CG Ekman avgå till följd av att han mottagit, och förnekat, ekonomiska bidrag från industrimannen Ivar Kreuger. Denna händelse ställde frågan om oredovisade bidrag till partierna på sin spets och bidrog till att det offentliga partistödet sedermera infördes.

Partierna har tillskansat sig mycket omfattande offentligt partistöd, som de själva beslutar om i riksdagen. Därtill kommer de offentliga medel som står ”partinära” stiftelser, till exempel Palmecentret, till förfogande för internationellt samarbete och bistånd till partier i andra länder. I själva verket rör det sig om ett tillskott utöver det offentliga partistödet.

Utan att behöva ändra/utvidga partibegr eppet skulle regeringsformen kunna innehålla en hänvisning till en särskild lag gällande politiska partier. En sådan lag finns i andra länder och stärker möjligheterna till insyn i hur partierna finansierar sina verksamheter.

Faktum är att det vid sidan av det offentliga partistödet förekommer ekonomiskt stöd från privata anslagsgivare, i varje fall till Moderaterna, och från intresseorganisationer, som från LO till Socialdemokraterna. Så har båda dessa partier kunnat dra fördel av anslag utifrån för till exempel opinionsbildning.

För att i någon mån kompensera de minskade offentliga intäkterna till följd av katastrofvalet 2002 kunde Moderaterna använda privata donationer till att förbereda sig inför det förestående riksdagsvalet och övertagandet av regeringsmakten. Varifrån sådana pengar kommer vet vi inte. Partierna har inte heller någon skyldighet att redovisa detta och donatorerna vill vara anonyma.

Sverige skiljer alltså ut sig med sin brist på partireglering men har inom EU ställt sig bakom en reglering av partier med bland annat krav på att de ska redovisa sina intäkter (se ”Europaperspektiv 2009”, Santérus förlag). Visst är det anmärkningsvärt att det finns sådana regelverk för partier på EU-nivå och i andra europeiska länder men inte i Sverige?

KARL MAGNUS JOHANSSON

Docent i statsvetenskap

Södertörns högskola