Hur är det möjligt att världssamfundet inte förmår att avråda Burmas diktatorer från att använda våld mot försvarslösa munkar?
I årtionden har världens regeringar försökt att reformera FN så att det bättre försvarar mänskliga rättigheter. Men FN fungerar inte, skriver Tjeckiens förre president Vaclav Havel.

De kommande dagarna – kanske till och med timmarna – avgörs ödet för Burma (också kallat Myanmar) och för 50 miljoner burmeser.

Dagens kris har kokat under ytan i många år. Men ingen visste exakt när revolten mot Burmas militärdiktatur skulle bryta ut.

Jag är rädd att de flesta länder, med få undantag, än en gång överraskades och överrumplades av den snabba händelseutvecklingen i Burma. De verkade helt oförberedda på krisen och följaktligen utan idéer om vad de skulle göra.

Hur många gånger och på hur många ställen har detta nu inträffat?

Men ännu värre är att så många länder väljer att vända bort ögon och öron från den dödliga tystnad som denna asiatiska stat har valt att möta omvärlden med.

I Burma har styrkan hos de bildade munkarna – människor som är obeväpnade och fredsälskande till sin natur – riktats mot militärregimen.

För dem som intresserat sig för Burma en längre tid kommer det inte som någon överraskning att munkar står i spetsen för protesterna.

De allra flesta av Burmas buddhistmunkar har haft svårt att uthärda de försök som centrala och regionala regeringar gjort att krossa deras klostersamhällen och att missbruka föredömet i munkarnas självbehärskning för att öka trycket på andra trossamfund.

Utan ett samordnat, allsidigt och världsomfattande ekonomiskt och medialt stöd åt dessa modiga munkar kan all utveckling i Burma förstås snabbt kastats 20 år bakåt i tiden. Varenda dag kan vi på en massa internationella, lärda konferenser i hela världen höra upplysta debatter om mänskliga rättigheter och känsloladdade deklarationer till deras försvar.

Hur är det då möjligt att det internationella samfundet fortfarande inte klarar av att effektivt avråda Burmas militärstyre från att trappa upp det våld som man börjat släppa lös i Rangoon och dess buddhisttempel?

I dussintals år har det internationella samhället diskuterat hur det bör reformera FN så att organisationen på ett bättre sätt kan slå vakt om medborgerliga rättigheter och mänsklig värdighet i samband med konflikter likt dem som nu äger rum i Burma eller Darfur i Sudan.

Det är inte de oskyldiga offren som förlorar sin värdighet utan snarare det internationella samfundet, vars misslyckande med att handla betyder att man hjälplöst ser på medan offrens öde beseglas.

Världens diktatorer vet naturligtvis precis vad de ska dra för slutsatser av det internationella samfundets bristande vilja och dess oförmåga att samordna effektiva åtgärder.

Hur skulle de kunna tolka det på annat sätt än som en fullständig bekräftelse på att allt är som vanligt och att de kan fortsätta ostraffat.