Igår kungjorde biståndsminister Gunilla Carlsson regeringens beslut om vilka länder som inte längre får del av svenskt ­bistånd. Över 10000 brasilianska småbönder och jordlösa är först ut att drabbas av regeringens önskan att reducera antalet biståndsländer.

Samtidigt ska en miljard kronor från Sveriges biståndsbudget pumpas in i riskkapitalbolaget Swedfund. Pengar som bland annat ska användas för att hjälpa svenska företag att etablera sig i u-länder.

Hur ett guldregn över svenska företag i utvecklingsländer verkligen bidrar till att minska fattigdomen återstår att se.

Förra året sökte de svenska föreningarna Framtidsjorden och UBV/Latinamerika tillsammans med samarbetsorganisationer i Brasilien finansiering om ett treårigt landsbygdsprogram. Ett program som handlar om demokrati, rätten till mat och ekologi.

Den utbredda fattigdomen på den brasilianska landsbygden är direkt kopplad till extremt ojämn fördelning av jord.

Den sneda fördelningen av jorden gör att utvecklingen har stagnerat och konflikterna på landsbygden ökat.

Reformer som demokratiserar tillgången till jord är nödvändiga för att främja en hållbar utveckling i världen och respekt för mänskliga rättigheter.

I Brasilien finns en stark och dynamisk rörelse av jordlösa; stolta kvinnor och män som trots hårt motstånd från rika storgodsägare driver på för att den jordreform som stadgas i den brasilianska grundlagen ska genomföras.

Landsbygdsprogrammet handlar om att möjliggöra för de brasilianska folkrörelserna att fortbilda sig och delta i samhällsdebatten om jordreformens vara ­eller inte vara. Programmets andra komponent handlar om att stärka framväxten av ett ekologiskt familjejordbruk.

Inom programmet används en utvecklingsmodell som baseras på agroekologi. Agroekologin har fokus på hållbara lokala system och väljer bort produktion baserad på monokultur, beroende av kemiska produkter och exploatering av lantarbetare.

Vad hände då med ansökan till Sida om finansiering till landsbygdsprogrammet? Myndigheten ansåg att programmet låg helt i linje med Sveriges strategier och viktiga fokusområden i det globala utvecklingsarbetet; mänskliga rättigheter och miljö.

Fick programmet finansiering? Ja, programmet antogs. Men biståndsmyndig­heten kunde bara finansiera halva programtiden.

I väntan på beslutet om landkoncentrationen, som Gunilla Carlsson berättade om igår, fick Sida inte godkänna programmet längre än till sista december 2008.

Halva programmet offrades alltså på landkoncentrationens altare.

I viss utsträckning är det nödvändigt med en landkoncentration för att effektivisera det bilaterala biståndet.

Men det är problematiskt att koncentrationen även drabbar stödet till folkrörelser i Syd.

Därför är det förvånande när Gunilla Carlsson hävdar att landkoncentrationen inte påverkar stödet som kanaliseras via svenska folkrörelser, kyrkor och solidaritetsföreningar.

Sanningen är uppenbarligen en annan. Regeringens vilja att ”effektivisera” ­biståndet har redan drabbat tusentals jordlösa och småbönder i Brasilien.

Oavsett hur gärna man vill går det inte komma runt frågan; vad vill egentligen alliansregeringen? Någonstans uppstår känslan av bakvända världen; som om Karl-Bertil Jonsson hade börjat stjäla från de fattiga för att ge till de rika.

När övergick Sveriges biståndsbudget från att vara ett uttryck för solidaritet med världens fattiga i deras strävan efter mänskliga rättigheter, till att bli en kanal för att finansiera allehanda svenska egenintressen?

Kan verkligen exportstöd till svenska ­företag vara effektivare bistånd än att stödja jordlösa kvinnors och mäns egna energiska kamp för att skapa en dräglig tillvaro, för att kunna ge sina barn mat och för att minska de extrema klyftorna i ett land som Brasilien?

Och är det verkligen sant att Sverige inte har råd att finansiera asylhantering och militära så kallade fredsbevarande insatser med andra pengar än biståndsbudgeten?

När det statliga bilaterala biståndet dras undan, blir stödet till folkrörelserna ännu viktigare. Det är ofta fria medier och aktiva oppositionspartier och folkrörelser som tvingar regeringar att respektera, skydda och uppfylla fattiga människors rättigheter, i detta fall rätten till mat.

Vad tänker allianspartierna göra för att skapa mekanismer som inte urholkar folkrörelsernas viktiga arbete för demokrati och mänskliga rättigheter?

Framtidsjorden och UBV/Latinamerika är två svenska solidaritetsorganisationer som stöder utvecklingsprojekt inom områdena demokrati, mänskliga rättigheter och miljö. Arbetet i Latinamerika och Indien utförs av lokala folkrörelser och frivilligorganisationer.

Carmen Blanco Valer
ordförande Utbildning för biståndsverksamhet, UBV/Latinamerika

Linn Rabe
ordförande för Framtidsjorden.se