De borgerliga partierna gick till val på att bekämpa arbetslösheten. Jag är övertygad om att de hade fått väsentligt mindre stöd i befolkningen om människor verkligen hade känt till det konkreta innehållet i den politik de nu genomför.

En grupp som kläms åt hårdare än de flesta andra är de säsongsanställda. I Kommunal har vi länge kämpat för att säsongsanställningarna ska ersättas med helårsarbete eftersom det är svårt att hitta en annan anställning under resten av året. Men trots vårt arbete finns bara inom Svenska kyrkan 3000 säsonganställda medlemmar i Kommunal.

De hårdare reglerna i a-kassan får helt orimliga proportioner för många säsongsanställda. En kyrkogårdsarbetare som arbetat heltid 6 månader under sommarsäsongen och har haft en lön på 16900 kronor per månad skulle ha fått 13530 kronor per månad vid arbetslöshet under vinterhalvåret med de gamla reglerna.

Det har tidigare stått klart att denna ersättning kommer att sänkas. Men nya beräkningar visar att sänkningen blir långt större än tidigare varit känt; med den borgerliga regeringens nya regler minskar ersättningen till 5918 kronor per månad i slutet av ersättningsperioden. Alltså före skatt. Det är en inkomst långt under social­bidragsnormen som ingen människa kan leva på. Detta innebär en ekonomisk katastrof för säsongsanställda som redan har en otrygg försörjning.

När den borgerliga regeringens argument tryter hänvisas det till att de enbart genomför det program som de gick till val på. Men jag hittar inga artiklar, tal eller manifest som slår fast att säsongsanställda bara ska få 35 procent i a-kassa.

Jag misstänker att en viktig orsak till att de säsongsanställda kommer så hårt i kläm är att regeringen genomför sina förändringar snabbt, slarvigt – långt från den klassiska modellen av omsorgsfull beredning med utredning, betänkanden och remisser. När en nytillträdd regering på två månader forcerar fram en proposition med genomgripande förändringar av ett stort område som a-kassan har regeringen vänt den svenska lagstiftningstraditionen ryggen.

Men om processen är rörig så är det ideologiska godset bakom desto tydligare. Fokus ligger på att straffa de arbetslösa och ställa hundratusentals utan försäkring mot arbetslöshet. Löntagarna ska försvagas på arbetsmarknaden genom angrepp på fackföreningarna och a-kassan. De som har goda inkomster eller förmögenhet belönas däremot rikligt med skattesänkningar.

Så tydlig och enkel är den borgerliga regeringens politik: piska och morot. Piskan riktas enbart mot dem som är eller riskerar att bli arbetslösa. Morötterna går till dem som har bäst inkomster.

Samhället ska dras isär. Grundidén bakom politiken är att bredare och djupare klyftor i samhället ska pressa människor att ta vilket arbete som helst, till vilken lön som helst. Med en politik baserad på den ideologin kan man drapera sig i hur många hårdlanserade pr-slogans om ”nya moderaterna” eller ”det nya arbetarpartiet” man vill utan att bli trovärdig.

Moderatregeringens huvudarkitekter Finansminister Anders Borg och Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har bestämt sig för att inte vid något tillfälle, inte i någon fråga, och inte i det minsta avseende ta hänsyn till den kritik som denna orättvisa politik har mött.

Jag vill välkomna ministrarna till verkligheten för ett möte med arbetslösa säsongsarbetare för att lyssna på hur deras situation ser ut. Många far väldigt illa av de förändringar som nu genomförs och det finns en bister verklighet där ute. Men istället för att ta till sig kritiken kommer regeringen med nya försämringar av a-kassan.

I oktober införs en stupstock i arbetslöshetsförsäkringen. Det blir inte längre möjligt att få a-kasseersättning i mer än 300 dagar. Det ska inte längre spela någon roll för ersättningens längd att man under den tiden deltagit i utbildning eller andra arbetsmarknadspolitiska program.

Men hårdare krav ställs på de arbets­lösa från och med idag, den 2 juli. Redan från första dagen måste en arbetslös ta vilket jobb som helst i hela landet som ger en lön på minst 90 procent av a-kasse­ersättningen.

En heltidsanställd medlem i Kommunal med genomsnittlig lön som är arbetslös får omkring 14400 kronor i ersättning från a-kassan. Det innebär en mycket kännbar standardsänkning i sig. Men det nya kravet i a-kassan innebär att den personen från dag ett ska tvingas ta varje jobb, var som helst i hela landet, som ger minst 13000 i månadslön för heltid.

Detta försätter människor i en helt omöjlig situation. Hur ska en arbetslös från en dag till en annan kunna flytta till en annan del av landet och försörja sig där på 13000 kronor i månaden? Hur ska alla de göra som bor tillsammans med någon annan? På orter med hög arbetslöshet är det sällan lätt att snabbt sälja eller byta sin bostad.

Regeringen talar om att alla ska kunna leva på sin lön. Samtidigt införs regler som tvingar människor att ta jobb som ger en lön som det inte går att leva på. Skattesänkningarna hjälper knappast dem som ska försöka leva på 13000 i månadslön.

Och ersättningen sjunker nu snabbt. Den genomsnittliga månadsutbetalningen från Kommunals a-kassa har under våren sjunkit från 12800 kronor till 11700 kronor.

Hela regeringens politik bygger på att arbetslösheten är den arbets­löses egen skuld. Men så är det inte. Människor vill arbeta, de vill kunna försörja sig. Människor är arbetslösa därför att det inte finns några arbetsgivare som har erbjudit dem jobb.

De som har jobb kommer också att känna av en hård lönepress nedåt som ett resultat av politiken. Arbetsgivare som inte har kollektivavtal kan etablera lönenivåer på en helt ny och lägre nivå än vi sett tidigare. När arbetslösa tvingas ta dessa låglönejobb blir det mycket svårt för andra att hävda sin rätt till en rimlig lön.

Lägg till detta att regeringen höjt egenavgiften till Kommunals a-kassa med 240 kronor per månad. Det har lett till att 58907 medlemmar tvingats lämna a-kassan. Prognosen talar om att 100000 av våra medlemmar kommer att stå utan arbetslöshetsförsäkring vid årets slut.

Regeringens enda reaktion på denna dramatiska försämring av tryggheten på den svenska arbetsmarknaden är ett löfte från Finansminister Anders Borg om att avgifterna i de a-kassor där många är arbetslösa, i klartext arbetarnas a-kassor, ska höjas ytterligare.

Sverige har en regering som inte känner, inte hör och inte vill ta reda på vilka oerhört kännbara konsekvenser politiken får för vanliga löntagare.