Efter många år av förhandlingar enades EU:s stats- och regeringschefer igår om ett nytt fördrag. Detta måste betraktas som en stor framgång för både EU och Sverige.

Att det äntligen gick att få en lösning i fördragsfrågan är till stor del den tyska förbundskanslern Angela Merkels förtjänst. Hon har outtröttligt arbetat för att nå en uppgörelse som var godtagbar för samtliga 27 medlemsstater.

Vi är många som aktivt stött henne i denna process. Ända in i det sista var det dock mycket osäkert om det skulle gå att enas kring ett nytt fördrag.

Med ett nytt fördrag får vi ett mer öppet och effektivt Europa som med större kraft kan ta sig an gränsöverskridande problem som klimatfrågan och organiserad brottslighet. Fördraget banar också vägen för en fortsatt utvidgning av unionen.

Fördraget innehåller ett antal viktiga reformer som kommer kunna stärka europasamarbetet. Öppenheten liksom de demokratiska principerna får en mer framskjuten roll.

För första gången fördragsfästs att ministerrådets sammanträden skall vara offentliga när medlemsstaterna överlägger och röstar om utkast till lagstiftningsakter. Dessutom fastslås viktiga principer om tillgång till handlingar, god förvaltning liksom jämställdhet kvinnor och män, representativ demokrati och deltagandedemokrati.

De nationella parlamentens roll stärks. Dessa ges nu ökade möjligheter att kunna invända mot kommissionens förslag om de anser att ett förslag bord behandlas på nationell nivå istället för av EU.

Det nya fördraget ökar dessutom unionens möjligheter att agera i den viktiga kampen mot organiserad brottslighet, människohandel och korruption.

Utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att behålla sin mellanstatliga karaktär.

EU får dock en särskild representant för utrikesfrågor som kommer att företräda både medlemsländerna och kommissionen gentemot omvärlden. Dessutom görs i fördraget en kraftfull markering av klimatfrågans centrala betydelse.

Målsättningen är att fördraget skall träda i kraft kort före det svenska ordförandeskapet hösten 2009.

Det är viktigt att komma ihåg att fördragsreformen har stått på EU:s dagordning under många år. Redan i december år 2000 tog EU:s stats- och regeringschefer initiativ till en debatt om Europas framtid.

År 2002 sammankallades ett konvent med uppdrag att föreslå fördragsreformer. En regeringskonferens avslutades i juni 2004 med en överenskommelse om ett nytt fördrag.

En majoritet av medlemsstaterna ratificerade fördraget, men efter nederlag i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna stod det klart att det konstitutionella fördraget aldrig skulle kunna antas i befintlig form. Samtidigt var det tydligt att det måste till ett nytt fördrag. EU har under kort tid vuxit från 15 till 27 medlemsstater.

Det har blivit allt mer tydligt att de gamla ramarna för besluts­former och innehåll passat allt sämre för ett nytt och större EU.

Från svensk sida har vi under vårens diskussioner drivit linjen att vi självklart måste lyssna på de invändningar som rests i samband med de franska och nederländska folkomröstningarna.

Samtidigt har vi inte varit beredda att riva upp överenskommelser i grundläggande frågor som skulle ha riskerat att stjälpa förhandlingarna.

En särskilt viktig fråga för Sverige under förhandlingarna har varit att värna om den fortsatta utvidgningsprocessen.

Det var därför angeläget att det nya fördraget inte tillfördes nya kriterier som skulle kunna användas för att försvåra den fortsatta utvidgningen. Det hade varit allvarligt om spelreglerna ändrats för de länder som aspirerar på att bli medlemmar.

På denna punkt stod vi länge ensamma, men lyckades till slut få gehör för vår position. En tydlig erfarenhet från fördragsdiskussionerna är att vår strävan att tillhöra Europas kärna har stärkt Sveriges möjlighet att påverka i centrala EU-frågor. Vi ser det också i en lång rad andra EU-frågor som är av stor vikt för Sverige.

Vi vill fortsatt använda vårt inflytande för att säkerställa att EU kan leverera konkreta resultat i gränsöverskridande frågor som är viktiga för medborgarna. Detta gäller inte minst i klimatfrågan som ser ut att bli en av de stora frågorna under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009.

Målsättningen är då att kunna nå fram till en internationell överenskommelse som skall gälla efter att Kyotoprotokollet löper ut.

Det ligger i Sveriges intresse att verka för ett starkt europasamarbete. Det råder ingen tvekan om att Europas roll är avgörande för att hantera olika internationella utmaningar i framtiden.