Tyvärr är det inte förenligt med Europakonventionen att förbjuda konfessionella friskolor. Som det är idag får en sådan skola ha en ”konfessionell inriktning” så länge innehållet i undervisningen ”väsentligt svarar mot det offentliga skolväsendets” och följer dess ”allmänna mål och värdegrund”.

Många uppfyller säkert de kraven, men långt ifrån alla.

Den svenska staten skulle kunna avstå från att skattefinansiera friskolor. Europakonventionen hindrar inte det. Men det har Sverige valt att inte göra.

Innebär då en sådan skrivning, som den ovan, att elevernas lärande i en konfessionell friskola sker i en miljö som inte favoriserar någon ideologi framför en annan, ingen religion till förmån för en annan? Naturligtvis inte.

Och är inte en demokratis viktigaste och mest värdefulla tillgång frisinnade, nyfikna och ifrågasättande medborgare?

Jo, kommer det rungande svaret ur det svenska folkdjupet. Det vill jag påstå. Och det är sådana medborgare vi vill uppfostra våra barn till att bli.

Bo Nyberg och Lars Brandström menar att jag tycker som jag tycker av känsloskäl. ”När min känsla är förnuft och andras förnuft är oförnuft då måste man nog vara världskänd för att få igenom sitt resonemang.”

Om man bortser från det där om att vara världskänd, så slår de huvudet på spiken. Tänk om det är så att jag drivs av känslor eller, Gud förbjude, att de gör det. Vem ska man då lyssna på?

Det är just för att undvika sådana konflikter som skolan ska vara en fristad från alla ideologier. Utom, förstås, att man på vetenskaplig grund ska få lära sig allt om dem.

Det är knappast djärvt att anta att de som förespråkar konfessionella friskolor är troende själva. I deras hem har religionen en självklar plats. Deras barn växer upp med den och det kan man inte säga så mycket om.

Men är det då inte så mycket viktigare att skolan är en frizon? Barnen måste få möta och lära känna sina kamrater på neutral mark. Religioner riskerar alltid att skapa ett vi och dom-tänkande. Hur tolerant man än anser sig vara, så finns det en anledning till att man själv tror som man gör.

Även om man tolererar andras gudar, så tycker man väl knappast att de är likvärdiga med ens egen. Religioner blir på så sätt exkluderande och det är lätt att sådana värderingar följer med hemifrån.

En av skolans viktigaste uppgifter är skapa en känsla av gemenskap på lika villkor oavsett varifrån man kommer. Det är att visa barnen den respekt de förtjänar. Att med alla medel motverka vi och dom-tendenser.

Curt Nicolin och Olof Palme blev fritänkande och framstående män och de gick i kristen skola, säger Nyberg och Brandström. I sanning ett tillintetgörande argument för deras sak.

Många är de kvinnor och män som trots sin kristna skolgång (snarare än tack vare den) blivit fritänkande och framstående när de vuxit upp. En av dem är ytterst aktuell i år, det är 150 år sen ”Om arternas uppkomst” först kom ut. Charles Darwin gick säkert i en oerhört kristen skola, men det hindrade honom inte att få ”världens bästa idé”. Och att överge sin tro.

”Samhällen som inte gett verkligt utrymme åt olika ideologier och trosriktningar har heller inte blivit lyckade.” Nej, det har Nyberg och Brandström alldeles rätt i. Det är därför vi har ett sekulärt och demokratiskt styrelsesätt.

För att garantera att alla ska få tro på vad de vill, för att garantera religionsfrihet och ge utrymme åt olika ideologier och trosriktningar. Men bestämma vilken ideologi eller trosriktning man vill göra till sin, det ska man göra när man har blivit myndig. Ingen ska behöva ta ställning till så viktiga saker innan dess. Framför allt ska man inte behöva vara i närheten av något som luktar indoktrinering som barn. Det är barnets självklara rättighet.

En annan sak har Nyberg och Brandström rätt i – den som hittar några indoktrineringsbudskap i ABBA-låtarna måste vara en övervintrad proggare.

Utan att jag själv tänkte på det när jag skrev texterna, så var nog budskapet mer i linje med de kampanjer som humanistorganisationer i England, USA och Australien just nu har på bussidor i huvudstäderna:

”Det finns nog ingen Gud, så sluta oroa dig och njut av livet.”

Björn Ulvaeus

musiker och textförfattare i ABBA, Chess, Mamma Mia! och mycket annat