Ett intressant samtal pågår här på SvD Brännpunkt om ett närmande mellan olika kristna samfund. Något som jag också förespråkar.

Men jag håller jag inte alls med Per Beskow (7/5) som vill göra katolicis-men till något mer och finare än de andra samfunden. Förvisso är katol- ska kyrkan störst till numerären, men det är väl knappast intressant.

Jag har i likhet med Per Beskow konverterat till katolicismen. Men faktum är att varken katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller andra kristna samfund är trovärdiga alternativ för människor idag.

De allra flesta förhåller sig rätt kallsinniga till de teologiska spetsfundigheter, som Per Beskow framför i sin artikel.

Nej, det är inte på den planhalvan som diskussionen kan eller ska föras i ett samhälle där allt fler aktivt träder ur till exempel Svenska kyrkan och allt färre ungdomar låter konfirmera sig.

Endast var tredje 15-åring blir konfirmerad och på de senaste 35 åren har konfirmationen minskat från 80 procent till mindre än 40 procent (SvD 12 maj).

Mina iakttagelser från min praktiska vardag handlar om människors förlust av hälsa, sammanhang och mening. I diskussionerna om hälsa, eller snarare förlust av hälsa, framstår det med smärtsam tydlighet att många saknar en existentiell trygghet och känsla av tillhörighet och mål och mening med sina liv.

Vi måste våga medge att material- ismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott.

Sådant slår hårt mot de människor, som inte har någon andlig förankring. När människor hamnar i existentiell kris, vem hjälper då? Försäkringskassan? Knappast.

Jag menar att det råder en andlig nöd i vårt överflödssamhälle. Hur svarar de religiösa samfunden på detta?

Sekulariseringen utbreder sig snabbt och det tycks vara svaret på de religiösa samfundens bristande förmåga att hantera människors längtan och behov.

Det finns lysande undantag. Gå till Sankta Clara kyrka i centrala Stockholm en vanlig söndag. Överfullt. Och kyrkan är alltid öppen för dem som hamnat allra längst ned på samhällets botten.

Idag när teologin har blivit en underavdelning av meteorologin är det vädergubbarna på tv som är vår tids (olycks)profeter. Det skall bli verkligt intressant att se vad som händer i miljödebatten när det verkligen bränner till.

Omsorgen om miljön, på vilken värdegrund skall den vila, när vi har gjort oss själva till gudar, där enbart ”jag och mitt” är det som gäller? Hur ska vi kunna skapa en gemensam etik och moral för hur vi ska förhålla oss till det gemensamma goda om vi inte har en aning om vad som är en gemensam värdegrund?

Det är faktiskt det som religioner kan bidra med.

Om vi enbart vill ha ett sekulariserat samhälle handlar det till sist om styrka. Den som har styrkan har rätten och makten. Och makten, ja den sitter i spjutstångs ände.

Även om jag har funnit min andliga hemvist, och är tacksam för det, inser jag att det inte är allas väg och jag ser med oro på den ökande sekulariseringen. Både individ och samhälle behöver en värdegrund. Rotlösheten formar inte goda medborgare.

Kanske blir det just hotet mot vår överlevnad som kommer att tvinga fram en gemensam värdegrund? Vi behöver en djupgående miljöetik och tvingande konventioner, som världens stater måste underteckna.

FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna kom till efter andra världskrigets fasor, för att skydda människan och säkra hennes överlevnad från staters maktmissbruk och övergrepp. Den gemensamma värdegrunden fanns för att möjliggöra detta.

I detta sammanhang passar det bra att påminna om att ”högsta möjliga tillstånd av hälsa är en mänsklig rättighet” som det står i den ekonomiskt-sociala delen av FN-deklarationen.

Varje nation har ett tydligt uttalat ansvar för sina medborgares hälsa på alla plan, ande kropp och själ. Den inre miljön i den mänskliga hjärnan håller på att brytas ner av vår livsstil (Torkel Klingberg, SvD Idag den 8 maj).

Samma sak händer med vår yttre miljö – den bryts också ner på grund av vår livsstil.

Det är alltså hög tid för besinning och handling. Men var är våra andliga ledare som kan visa oss vägen?