Undertecknandet av fredsavtalet i Oslo 1993 mellan Yitzhak Rabin och Yasser Arafat väckte förhoppningar om fred på båda sidor av gränsen mellan Israel och Gaza. Tiotusentals palestinier kunde få arbete i Israel.

Tillsammans med sina israeliska grannar, de flesta bönder som brukar jord intill gränsen, vävdes en dröm om fred och välstånd. På den tiden tjänstgjorde jag som borgmästare i den region som sträcker sig längs gränsen Israel-Gaza.

Den tidens optimism gjorde det möjligt för mig och mina palestinska grannar att utveckla mångfacetterade förbindelser: hundratals unga palestinier läste på vår högskola, kvinnoorganisationer arbetade tillsammans med sommarläger för israeliska och palestinska barn, israeliska miljöexperter hjälpte borgmästaren i Deir al-Balah i Gazaremsan att hantera avlopp som rann ut i havet och, med hjälp av europeiska länder, planerades en stor fabrik för att förse jordbruket på båda sidor gränsen med renat vatten.

Många av mina personliga vänner från Gaza tillbringade veckosluten vid poolen i min kibbutz, medan jag brukade äta middag på de förträffliga fiskrestaurangerna i grannstaden. Det kändes som en dröm.

På den tiden frågade vi oss varför vi hade kastat bort så många år på en blodig och meningslös konflikt.

Men den goda grannsämjans tid tog slut tvärt i september 2000 då Yasser Arafat bestämde sig för att starta den andra intifadan och dra ner oss alla i en blodig strömvirvel, som än idag kräver ett oacceptabelt pris av oss.

Inte ens premiärminister Ariel Sharons djärva beslut att förflytta 7500 israeliska bosättare och jämna deras hem med marken, och att dra tillbaka nära 15000 soldater från Gazaremsan, släckte elden.

Beskjutningen av lantbrukare som arbetade på fälten och bombningarna av deras hus och familjer bara ökade.

När Hamas kom till makten efter det palestinska valet 2006 bröts de sista kontakterna som fanns med myndigheterna i Gaza samtidigt som Hamas trappade upp sina aktioner mot Fatah-medlemmar.

En sabbatskväll i maj förra året var familjer i kibbutzen, alla klädda i vitt, på väg till den gemensamma matsalen för den traditionella middagen.

Salen var starkt upplyst, vita dukar låg på borden och i mitten av rummet stod ljus. Just som barn och föräldrar gick där så lugnt började tung granateld regna ner mitt i kibbutzen.

Jimmy Kedoshim, 48, far till tre små barn, dödades av en av projektilerna inför ögonen på sin fru och sina barn.

Under dessa kritiska sekunder slets många mellan behovet att hjälpa en vän och skyldigheten att söka skydd för sina barns och sin egen skull.

Jimmys våldsamma död är en sida av den långa och komplicerade historia vi har genomlevt de senaste åtta åren.

Tusentals familjer som bor nära gränsen till Gaza har påverkats av det dagliga bombardemanget av deras samhällen. De senaste dagarna har ännu fler tvingats stå ut med denna verklighet.

Under åtta år har barn fötts till ljudet av exploderande raketer och bär ständigt denna erfarenhet med sig. Posttraumatiska symtom har blivit vanliga hos barn och vuxna, vilkas enda önskan är att få leva ett liv i fred.

Det är dags för en ansvarskännande regering att återupprätta sitt självbestämmande och förse sina medborgare med den personliga säkerhet de förtjänar. Den israeliska regeringen strävar inte efter att anamma Hamas taktik.

Den islamistiska organisationen har urskillningslöst avfyrat över 8000 missiler, raketer och granater mot civilbefolkningen de senaste åtta åren.

Under den tiden har den israeliska militären gjort allt som står i dess makt för att minska skadorna hos den palestinska befolkningen – ibland har det haft följden att israeliska soldater och civila kommit i farozonen.

Det är viktigt att hålla i minnet att den aktion som äger rum i Gaza varken har siktet inställt på den palestinska befolkningen, som vi tidigare haft nära kontakter med, eller är en bestraffningsåtgärd.

Ingripandet har syftet att återställa lugn och stabilitet i en region som saknar bådadera på grund av Hamas agerande. Fred är ett ömsesidigt intresse. Palestinierna valde att rösta på en extremistgrupp som har underblåst hat och lidande istället för att investera i utbildning och minska fattigdomen.

När striderna dör undan kommer de israeliska styrkorna att återvända till sina baser. Vi kommer att återuppta arbetet på våra åkrar och fält.

Folket i Gaza måste bestämma sig för om man ska ha kvar en radikal och förtryckande regim eller om man ska gripa chansen att välja ett ledarskap som söker fred, vilken kommer att hjälpa oss alla att få tillbaka de goda grannrelationernas tid.

Valet är deras.

Shai Hermesh
Hermesh är ledamot i det israeliska parlamentet Knesset för partiet Kadima. Han bor sedan länge i kibbutzen Kfar Aza nära Gazaremsan.

Copyright: Guardian News and Media Ltd 2009.

Översättning: Lars Ryding.