I 18 månader har mitt folk i Gaza varit belägrat, inlåst i världens största fängelse, avskuret från land-, luft- och sjökommunikationer, inburat och utsvultet, till och med förvägrat mediciner för våra sjuka.

Efter den långsamma dödens politik kom bombningarna. I denna den mest befolkade av alla platser har ingenting förskonats från de israeliska stridsflygplanen, från regeringsbyggnader till hem, moskéer, sjukhus, skolor och marknader.

Över 540 personer (antalet uppgår idag till närmare 660, övers. anm.) har dödats och tusentals skadats för livet. En tredjedel är kvinnor och barn. Hela familjer har massakrerats, en del medan de sov.

Denna flod av blod utgjuts under lögner och falska förevändningar. I sex månader iakttog vi i Hamas vapenvilan. Israel bröt den upprepade gånger från början. Israel var ålagt att öppna övergångar till Gaza och att utvidga vapenvilan till Västbanken. Man fortsatte att skärpa den dödliga belägringen av Gaza och bröt strömmen och vattentillförseln upprepade gånger.

Den kollektiva bestraffningen upphörde inte utan ökade i omfattning – liksom morden och dödandet. 30 gazabor dödades av israelisk eld och hundratals patienter dog som en direkt följd av belägringen under den så kallade vapenvilan. Israel fick en period av lugn. Det fick inte vårt folk.

När denna brutna vapenvila närmade sig sitt slut förklarade vi oss beredda att ingå en ny omfattande vapenvila i utbyte mot att blockaden hävdes och alla gränspassager till Gaza öppnades, inklusive Rafah. Vi talade för döva öron.

Ändå skulle vi fortfarande vara villiga att ingå en ny vapenvila på dessa villkor förutsatt att invasionsstyrkorna dras bort helt från Gaza.

Inga raketer har någonsin skjutits från Västbanken. Men 50 dog och ytterligare hundratals skadades där förra året på grund av Israel, när dess expansionism fortsatte oförminskat. Man tänker sig att vi ska låta oss nöja med krympande markfragment, en handfull kantoner utlämnade till Israels vilja, omgivna av det på alla sidor.

Sanningen är att Israel strävar efter en ensidig vapenvila, som enbart ska upprätthållas av mitt folk, i utbyte mot belägring, utsvältning, bombningar, mord, intrång och koloniala bosättningar. Israel vill ha en gratis vapenvila.

Logiken hos dem som begär att vi ska ge upp vårt motstånd är absurd. De fritar angriparen och ockupanten – beväpnad med de mest dödliga och destruktiva vapen – från ansvar medan man skyller på offret, den fångne, den ockuperade.

Våra enkla, hemmagjorda raketer är vårt rop på hjälp till världen. Israel och dess amerikanska och europeiska sponsorer vill att vi ska dödas i tystnad.

Men vi kommer inte att dö i tystnad.

Det som drabbar Gaza idag drabbade tidigare Yasser Arafat. När han vägrade att böja sig för Israels diktat gjordes han till fånge i sitt högkvarter i Ramallah, omringad av stridsvagnar i två år. När detta inte kunde knäcka hans beslutsamhet giftmördades han.

Gaza går in i 2009 precis som det gjorde 2008: under beskjutning från Israel. Mellan januari och februari förra året dödades 140 gazabor i flygräder. Och alldeles innan Israel inledde sitt misslyckade militära anfall på Libanon i juli 2006 lät man tusentals granater regna över Gaza, vilka dödade 240.

Listan över israeliska brott är lång, från Deir Yassin 1948 till Gaza idag. Motiveringarna ändras, men verkligheten är densamma: kolonial ockupation, förtryck, och en orättvisa utan slut.

Om detta är den ”fria världen” vars ”värderingar” Israel försvarar, som dess utrikesminister Tzipi Livni hävdar, då vill vi inte ha något med den att göra.

Israels ledare sitter fast i förvirring, oförmögna att sätta upp tydliga mål för attackerna – från att störta den lagligt valda Hamasregeringen och förstöra dess infrastruktur till att förhindra raketerna.

I takt med att de misslyckas med att knäcka Gazas motståndsvilja har målsättningen sänkts. Nu talar de om att försvaga Hamas och begränsa motståndet.

Men de kommer inte att uppnå någotdera. Folket i Gaza är mer enigt än någonsin, beslutet att inte låta sig terroriseras till underkastelse. Våra kämpar, som är beväpnade med sakens rättfärdighet, har redan vållat många förluster för ockupationsarmén och kommer att fortsätta att slåss för att försvara sitt land och folk. Inget kan besegra vår vilja att bli fria.

Än en gång har Washington och Europa valt att hjälpa och stödja fångvaktaren, ockupanten och angriparen och att fördöma hans offer.

Vi hoppades att Barack Obama skulle bryta med det katastrofala tillstånd George Bush lämnar efter sig, men hans inledning är inte uppmuntrande. Medan han var snabb att fördöma attackerna i Bombay, har han tunghäfta ännu efter tio dagar av slaktande i Gaza.

Men mitt folk står inte ensamt. Miljoner frihetsälskande män och kvinnor stöder dess kamp för rättvisa och befrielse, vilket visas av dagliga protester mot israelisk aggression, inte bara i arabiska och islamiska områden utan i hela världen.

Israel kommer utan tvekan att vålla oerhörd förstörelse, död och lidande i Gaza. Men landet kommer att möta samma öde i Gaza som det gjorde i Libanon.

Belägring och bombningar kommer aldrig att knäcka oss och vi kommer aldrig att kapitulera inför en ockupation.

Khaled Mashaal
chef för Hamas politbyrå, verksam och bosatt i Damaskus

Copyright: Guardian News and Media Limited 2009

Översättning: Lars Ryding