En folkstorm har rivits upp efter SVT:s nyligen visade Uppdrag granskning om en 15-årig flicka i Vetlanda som i flera år tvingades leva med sin psykiskt sjuke och gravt kriminelle far. Socialtjänsten reagerade inte.

Passivitet och underlåtenhetssynder är ingalunda det som annars utmärker den sociala maktapparaten när tecken på barns ofärd signaleras.

Istället blir det förhastade ingrepp och prestigemättade lösningar som alltför ofta leder till en ren katastrof för den unge och dennes naturliga omgivning.

I Sverige bor just nu 10000 – 15000 barn i fosterhem (familjehem) och barnhem. En stor del av dessa vårdas med stöd av lagen om vård av unga (LVU). Omhändertagandet sker med tvång, mot föräldrarnas vilja.

Huvudparten av de omhändertagna är vanliga barn till vanliga föräldrar som mera av en slump har hamnat i det sociala registret. För att socialmyndigheterna ska skrida till verket och ”skydda barnet” räcker det med minsta antydan om problem i hemmet, även om ena föräldern redan från början kan rentvås.

I skuggan av den debatt om rättssäkerheten som på senare tid har rasat – särskilt med hänsyftning på de fall där långvariga fängelsestraff efter resning har hävts – råder ett starkt och utbrett missnöje också med rättstrygg­heten vid avgöranden kring barns ­omhändertagande.

Eftersom det inte är ovanligt att barn tvångsomhändertas efter anklagelser om brott inom familjen finns det skäl att dra paralleller till brottsmålsförfarandet, vilket alltså har genomlysts av och i medierna.

Medan åklagaren i brottmålet ska styrka att brott ”bortom allt rimligt tvivel” har begåtts, och dessutom anföra bevis till den tilltalades förmån, gäller i LVU-mål att föräldrarna måste kunna bevisa sin oskuld eller att de är lämpliga som vårdnadshavare.

Med en sådan ordning är det naturligtvis ytterst sällan som föräldrarnas kamp för att få behålla sina barn kröns med framgång. Och oavsett avskrivna brottsmisstankar eller friande brottmålsdomar står omhändertagandet i allmänhet fast.

Rättssamhället är i dessa viktiga hänseenden behäftat med ett grundläggande systemfel.

Omhändertagande utan saklig grund innebär ett trauma, inte bara för de direkt drabbade barnen utan också för deras familjer och i förlängningen för Sverige som rättsstat.

Ständigt återkommande misstankar om felaktigt avkunnade domar får ses som ett nederlag för rättsväsendet och en skam för landet.

Sverige har upprepade gånger blivit fällt i Europadomstolen för sin hantering av LVU-mål.