Sovjetunionen firade nyåret 1980 med att invadera Afghanistan. Nu har Sovjet kollapsat, Afghanistan har återerövrat platsen som världens största heroinproducent och USA har kört fast i både Afghanistan och Irak.

Olof Palme, då oppositionsledare, fördömde omedelbart den sovjetiska inmarschen. Vem hade kunnat tro att Sverige 28 år senare skulle sända militär trupp till Afghanistan! Vad har vi där att göra?

Den 11 december kunde man i barnprogrammet Bolibompa i SVT se en lektant som försökte ge ett svar.

Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?

”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?

När den allmänägda televisionen vänder sig till barnen med propaganda för svenska stridsinsatser utomlands, då är Sverige definitivt inne på fel väg.

Att våra militärer gärna vill vara där och ”öva” ihop med de stora är inte förvånande. Mera egendomligt är att de fått med sig politikerna utan ett uns av nationell debatt.

De stora partierna tycks vara överens om ”den enda vägen”: fler svenska soldater till krigsområden utomlands, mer försvarssamarbete med Nato, uppslutning bakom en militarisering av EU. Det är också ”den tysta vägen”: filttofflor, anpasslighet.

Det är bekvämast att krypa in under EU:s utrikespolitiska filt, där ett direktorat bestående av Storbritannien, Tyskland och Frankrike bestämmer.

Smyganslutningen till Nato är ett resultat av de små stegens tyranni, skrev nyligen 44 oroade medborgare på SvD Brännpunkt. Går det att se något mönster?

När det kalla kriget tog slut upplöstes Warszawapakten. Nato borde nog ha gått samma väg.

Sedan kunde man ha börjat på nytt, bildat nya samarbetsorgan, så som man hade gjort efter tidigare storkrig. Och klokare av 1900-talets erfarenheter kunde de politiska ledarna ha skapat organ som varit överlägsna de tidigare.

I stället utvidgades Nato på ett sätt som efterhand blivit en belastning i förhållandet till Ryssland och som ”putinismen” utnyttjar i sin inrikes propaganda.

Ger ett Natomedlemskap någon ”säkerhet”? Under det kalla kriget sa många i Tyskland: USA kommer ytterst aldrig att riskera Boston för att rädda Hamburg. Förmodligen en riktig bedömning.

Däremot ger Nato de nya medlemmarna en illusion av ”säkerhet”; omdömeslösa politiker frestas ta större politiska risker…

När det så i augusti kom till kris i Kaukasus synade ryssarna Georgiens och Natosidans pokerhand. Den innehöll inte ens ett par i tvåor.

Vi ska ha klart för oss vem som bestämmer i Nato. Det är USA.

De senaste åtta åren har det betytt att den protestantiska kristna högern i USA haft sista ordet i världens säkerhetspolitik.

Den har demonstrerat en enfald, okunnighet, omdömeslöshet och hänsynslöshet som man trodde var omöjlig i vår tid och åtminstone efter tragedin i Vietnam.

En ny administration i USA kommer att föra en annan politik.

Men inte heller president Barack Obama kommer någonsin att underkasta USA:s nationella intressen något internationellt beslutsfattande i Nato – när det verkligen gäller.

Så länge Nato förblir Nato kommer EU aldrig att få någon verkligt europeisk utrikes- och försvarspolitik, som utgår från alla europeiska länders intressen.

USA behöver bara vifta på svansen så splittras européerna. Nato är ett dåligt alternativ till alliansfriheten.

När svenska folket röstade om medlemskap i EU lovade politikerna att slå vakt om Sveriges möjligheter att föra en egen utrikes- och säkerhetspolitik. Det löftet hölls inte; tyst och stilla har utfästelsen begravts.

Sverige yttrade sig veterligen inte när EU:s ”grundlag” förhandlades fram i början av detta århundrade. Sverige höll tyst!

Fråga dem som satt med vid förhandlingsbordet, det är ett bra diskussionsämne inför EU-valet.

Glädjen över att få vara med i EU:s militära samarbete är nu så stor att vi har placerat Sveriges ÖB som en sorts ÖB i EU. Kan man sedan säga nej till militära operationer med stridsberedda soldater, militärfordon, stridsflygplan? Det ena ger väl det andra?

Försvars- och utrikespolitikerna har också blivit överens om att säga att vi inte kan vara ”passiva” om något grannland utsätts för angrepp. Vad betyder det?

Vi var neutrala under andra världskriget. Samtidigt räddades tusentals danska judar över Öresund och Folke Bernadotte for iväg med de vita bussarna – var det passivitet inför grannländernas öde?

Betyder då den nya formuleringen ingenting? Eller är det nya åtaganden vi gör? Vilka? Vilken tolkning gör omvärlden?

Kanske är det bara en rökridå för att ta ytterligare ett litet steg framåt på ”den enda väg” vid vars slut hägrar Nato och ett ”muskulöst” EU. Nästan vilka äventyrligheter som helst kan i framtiden motiveras med att partierna är överens om att inte vara ”passiva”!

”Vi hör just nu smällarna från demokratins födelse i Mellanöstern”, sa den amerikanska utrikesministern förtjust när hennes chef startade Irakkriget.

” Man kan inte rädda en by genom att utplåna den”, sa däremot Olof Palme många år tidigare. Hur många byar i Irak och Afghanistan har nu drabbats av demokratins militära räddningsaktioner från luften?

De i Sverige som åberopar traditionen från Olof Palme som grund för vårt deltagande i Natoäventyrligheterna och i militariseringen av EU visar på okunskap om Olof Palme.

”Den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva”, sa han vid ett tillfälle och fortsatte: ”den dömer oss inte till tystnad”.

Han stod för en självständig svensk linje och röst.

Den tysta anpasslighet och passivitet som kännetecknat svensk utrikespolitik under flera år nu känns främmande för oss som i många år dagligen arbetade ihop med honom. Vi känner inte igen oss.

Att smyga in i Nato genom bakdörren – och med Carl Bildt som pådrivande – är sannerligen inte i Olof Palmes anda.

ANDERS FERM

Sveriges FN-ambassadör 1983-1988

THAGE G PETERSON

riksdagens talman 1988-1991,

försvarsminister 1994-1997