Rysslands bryska angrepp på Estland, hoten mot säkerheten för vår ambassad i Moskva, Rysslands ohämmade sätt att blanda sig i Estlands inre angelägenheter, dess medverkan i att blåsa upp orolig­heter här liksom attackerna mot Estlands informationssystem är omständigheter som ingen demokratisk stat kan stå likgiltig inför.

EU-trojkan har vänt sig till de ryska myndigheterna med en begäran om att Ryssland ska garantera säkerheten för Estlands ambassad och dess personal.

Klara offentliga stöduttalanden har kommit från våra nära grannländer Sverige, Finland och Lettland, Litauen, EU:s ordförande, EU-kommissionen, Natos generalsekreterare, USA och många andra länder.

På OSS utrikesministermöte vägrade Ukraina, Azerbajdzjan, Georgien och Moldavien att underteckna Rysslands förslag om ett Estlandskritiskt uttalande.

Ändå frågar man ibland i Estland, vem som är skyldig till att Ryssland överöser oss med grova anklagelser, att de hotar den estniska ambassadens personal i Moskva och medverkar till att det uppstår kravaller i Tallinn?

Den föregivna anledningen till kravallerna – Bronssoldaten – har som bekant redan flyttats till den militära begravningsplatsen där man på ett värdigt sätt kan hedra minnet av de stupade.

Estniska politiker och sociologer i dagens Estland undrar vad den estniska staten och dess regeringar har gjort när upphetsade och oftast ­alkoholpåverkade människor bråkar på vår huvudstads gator.

Frågan känns igen av alla som i-någon mån har följt rysk utrikespolitik under perioden efter det kalla kriget.

Efter en del verkliga uttryck för partnerskap och samarbete agerar Ryssland på nytt precis som om den nyligen bortgångne Boris Jeltsin aldrig hade upplöst Sovjetunionen år 1991. Och som om folkrätten, staters suveränitet och elementär diplomatisk kutym inte existerade i dagens värld.

När den ryska björnen återigen har rutit till–och till exempel meddelat att den inte har planer på att uppfylla tidigare gjorda överenskommelser och följa god praxis–frågar sig västeuropeiska politiker och analytiker häpet: vad har vi gjort för fel?

De verkliga frågorna är i själva verket: varför kan den ryska staten inte acceptera sina före detta koloniers självständighet? Varför anser Ryssland att demokrati i grannländerna är ett hot, som till exempel Estlands president Ilves har frågat sig. Varför kan det ryska samhället inte betrakta sitt förflutna på ett ärligt sätt?

De internationella organisationer och sammanslutningar som delar västerländska värderingar, och Estland som medlem i dessa, har gjort mycket för att samarbeta och utveckla partnerskap med Ryssland.

Även sovjetblockets värsta fiende från det kalla krigets tid, Atlantpakten, har bildat ett Nato-Rysslands-råd och försöker få till ett samarbete för att lösa de egentliga säkerhetsproblemen i världen.

Men dessa ansträngningar vill inte bära frukt. Huvudorsaken till detta är det faktum att samtidigt som EU och Natoländerna tror att de alla är parter som vinner på samarbete anser vår östliga granne fortfarande att den enes vinst med nödvändighet innebär den andres förlust. Det är en tankemodell som kallas för nollsummespel.

Estland som Rysslands granne förlorar förhållandevis mer på grund av dessa paradigmskillnader jämfört med mer avlägsna länder. Vi är uppriktigt intresserade av goda relationer eftersom grannar alltid har gemensamma frågor att behandla för att öka välståndet och säkerheten för sina invånare.

Vi vill ha en fungerande gräns, gemensamma aktioner för att värna den gemensamma miljön, ett friare umgänge mellan människor, handel och så vidare. Och vi är alltid redo att ta steg i denna riktning.

Även nu.

I nollsummespelet använder sig Moskva bland annat av Estland. Man misskrediterar Estland och vill minska vår solidaritet med EU och Natoländerna. En minskad solidaritet skulle i sin tur försvaga EU och Nato. Och det är det som är Rysslands mål.

Det är ett mål som man envist vill uppnå, trots otaliga bakslag. I slutet av 1990-talet trodde man till exem­pel att den kritik mot den rysktalande befolkningens situation som fördes fram över hela världen skulle förhindra Estlands och Lettlands inträde i EU.

Man hoppades också att avsaknaden av gränsavtal skulle förhindra de baltiska ländernas inträde i Nato. I båda fallen blev det en besvikelse.

En uppfattning om omfattningen av propagandakriget får man av det faktum att det enbart under den ­senaste veckan varje dag har kommit tiotals för det mesta illvilliga, förvrängda, överdrivna, partiska ­eller helt enkelt felaktiga ”nyheter” om Estland från ryska informationskanaler och webbplatser.

Vi kan inte besvara ett sådant flöde. De flesta av de ryska mediekanalerna är som bekant under en stark kontroll av regimen och de utnyttjas även för närvarande för att medvetet sprida felaktig information om händelserna i Estland.

Rysslands offensiv mot Estland fortsätter. Jag räknar här enbart upp några exempel på vad vi noterat ­under de senaste dagarna:

•Spridning av direkta lögner om händelserna i Tallinn.

•Brott mot internationella överenskommelser, till exempel genom att inte garantera säkerheten för vår ambassad i Moskva.

•Hot om ekonomiska sanktioner.

•Upprop till ryska turister att inte besöka Estland (i en situation då antalet ryska turister i Estland ökade med 26 procent förra året).

•Försök att hitta avvikelser från kvalitetsnormer i estniska livsmedelsprodukter som är avsedda att exporteras, något som den ryske chefsveterinären offentligt har meddelat.

•Försök att påverka de europeiska ledarna att få den estniska regeringen ”att besinna sig”.

Det är ingen hemlighet att det som händer kring Bronssoldaten i hög grad styrs från Ryssland–det är en tillämpning av rysk politik i Estland.

Men vi måste återvända till en situation då den estniska ambassaden i Moskva och dess personal garanteras säkerhet och immunitet.

Det är oacceptabelt att nonchalera internationell rätt och god sed. ­Naturligtvis har de senaste dagarnas händelser väckt många känslor, men vi är fortfarande redo för en dialog och beredda att hitta en lösning på problemen.