Sture Bergwall, mer känd som Thomas Quick, har nu berättat att han i åratal vilselett de svenska och norska rättsapparaterna. Quick tycks dessutom ha lurat terapeuter, sakkunniga samt några okritiska journalister.

Han har därmed lyckats med mästerstycket att bli dömd för åtta mord; snarare är det ett justitiesjälvmord.

Jag har inte alla svaren på hur detta kunnat ske, men jag har ägnat mycken tid under de senaste sju åren åt att analysera allt förundersökningsmaterial i de mål Quick där dömts för mord och tagit del av de andra cirka 25 förundersökningarna där Quick ”bekänt”.

Under resans gång blev det tydligt att det inte kunde vara en person som är skyldig till alla dessa mord. Det framstod också som osannolikt att Quick begått ens något av dessa brott.

Jag blev därför inte förvånad när jag informerades om att det Quick berättat under förhören är fantasier.

Däremot blev jag överraskad när Quick nu ger offentlighet åt att han pratat mot bättre vetande i många år.

Min tro har varit att han inte skulle ha kraften att ta sig ur det prekära läget med parallella verkligheter, där han framstod som en unik och förhärdad seriemördare och samtidigt som en stackare som försatt sig i ett sammanhang av en drös ignoranta men förhoppningsfulla poliser, jurister, psykiatrer och psykologer.

Det är på sitt sätt beundransvärt att Quick nu lyft sig i håret och lättat på förlåten; det kan inte ha varit lätt. Hannes Råstam, som intervjuat Quick, ska ha all heder av att ha lyckats skapa ett samtalsklimat med honom.

En rad argument talar för att Quicks tidigare berättelser är orimliga och att hans nuvarande hållning är sannolik. Det har funnits en dynamik mellan honom, ut- redare, åklagare, terapeuter och förmenta experter som varit en förutsättning för det fatala slutresultatet.

Det handlar om en rad förhållanden som avslöjar inkompetens och oförmåga att ta till sig erfarenheter av risker med ensidig analys. Det finns mekanismer som förklarar att man sökt svaret på gåtorna under gatlyktan, där det är som ljusast. Inget av detta är smickrande för de inblandade.

Under 10 år utsattes Quick för två parallellt löpande och krävande processer – psyko­terapi och polisutredning. När man skärskådar dokumenten kan man se att Quick ibland på förmiddagen haft terapisession för att sedan på eftermiddagen förhöras av polis om väsentligen samma förhållanden.

Den senaste terapeuten, Birgitta Ståhle, var ofta förhörsvittne, även om hon vid upprepade vittnesmål i flera rättegångar försökt minimera den saken.

Hon, liksom hennes föregångare, psykiaterna Göran Fransson och Kjell Långbergs, ägnade sig stundvis åt ett orimligt kalleblomkvistande vid sidan om polis­utredningen.

Det är klart att det under sådana förhållanden är svårt att agera åtskilt i de bägge skeendena. Psykoterapi närs av hugskott men det har ringa plats i polisförhör, där mer precisa fakta ska nagelfaras.

Man kan inte upprätthålla vattentäta skott under sådana omständigheter. De som hävdat det i åratal, i och utanför domstolarna, har inte haft tillräcklig erfarenhet av vare sig den ena eller andra processen. Det är förunderligt att de inte insett det.

Förhören med Quick har i huvudsak skötts av en polisman, Seppo Penttinen, som hade begränsad erfarenhet av mordutredningar innan han fick Quick på halsen. Han träffade Quick under dryga åtta år vid otaliga förhörstillfällen, i sällskap med tystlåtna advokater, bland dem Claes Borgström.

Självfallet lär man sig ett och annat om den andres tonfall och kroppsspråk under så lång tid. Ibland har det banat väg för att Quick till slut hamnat i rätt fålla.

I några fall är Quicks informationskällor mer stötande än så. Det finns förhör av vilka det framgår att förhörsledaren gett Quick information. Det gäller introduktionen av en förment medgärningsman, vid morden nära Vuolep Appojaure 1984.

Han avfördes senare därför att det inte fanns stödbevisning för Quicks berättelse. Det borde väl ha föranlett en revision av analysen. Åtalet byggde ju på att Quick talade sanning!

Det gäller även information om förekomsten av kroppsliga egenheter hos ett av offren. Av förhören framgår att det är Penttinen som för in den avgörande informationen.

Quick har omgetts av en skara av medie-folk, varav särskilt Gubb Jan Stigson vid Dala-Demokraten bistått med avgörande information. Därutöver har också Kåre Hunstad Jr, då verksam vid norska Se & Hør, varit behjälplig med väsentliga upplysningar.

I en utredning om Quicks förmenta mervetande om några fall tyckte sig psykologen Sven Åke Christiansson kunna visa att Quicks informationskällor inte varit massmediala.

Den skriften kunde redan från början avföras till avdelningen usel vetenskap.

Nu har det tillkommit något rimligen oroande – Quick hävdar att han alls inte haft unika kunskaper utan att han varit beroende av uppgifter i medierna.

I redovisningen av förhör och vallningar framgår det att Quick under en längre tid erhållit farmaka som påverkar minnesfunktioner och i övrigt medför slöhet och sänkt koncentrationsförmåga. Dessutom portioneras det ut psykofarmaka under vallningarna.

Det avslöjas därmed en orimlig brist på professionalism hos en del av de inblandade.

När man anser sig hålla på med viktiga ting och ifrågasätts av förment ovetande personer finns det en tendens att man sluter leden och förfaller till sekteristiskt tänkande. Kring Quick som huvudperson fylkades ett antal terapeuter som visat dåligt omdöme, poliser, åklagare och advokater med begränsade kunskaper och sakkunniga som gradvis kom att bli troende.

Självklart uppmuntrade det Quicks fantasifulla produktion av vämjeliga berättelser. Lika självklart blev det lätt för ­“terapeuterna” att senare avfärda ­tvivlarna med svepande argument.

Debatten om Quicks skuld har under åren varit tämligen oförsonlig där de troende förskansat sig bakom ilagakraftvunna domar och vägrat gå i polemik. Tvivlarna har därigenom talat för döva öron när vi menat att Quick mer framstår som en seriebekännare.

Det finns nu risk att kretsen kring Quick kan mena att han nu ljuger, men inte gjort det tidigare, och de tidigare tvivlarna kan anklagas för att opportunistiskt ändra ståndpunkt och betrakta Quick som ett sanningsvittne.

Jag inser att detta är en svårighet och ­menar därför att Quicks nutida utsagor måste analyseras lika grundligt av mig och andra som vi tidigare analyserade hans ord i förundersökningarna.

Quicks framträdande i tv må vara en sensationell vändning i saken, men sista ordet är inte sagt. Mycket analysarbete återstår innan vi alla kan sätta punkt.