Julen närmar sig. Den känns lite extra kall i år. I Sveriges riksdag, i Statens Medicinsk-Etiska Råd och bland andra makthavare och debattörer lanseras idéer om att lagstifta om dödshjälp. Alla använder inte det ordet, det talas istället om ”läkarassisterat livsslut” och annat som låter mindre brutalt.

Oavsett ordval handlar idén om legaliserad dödshjälp ett oerhört steg: steget in i ett samhälle där staten kan tänka sig att ta livet av, eller hjälpa till att ta livet av, sina medborgare.

Argumenten för dödshjälp vore logiska om de handlar om att ”erbjuda” alla tillräkneliga människor över 18 år hjälp att dö om de vill. Man skulle kunna tänka sig något receptfritt på apoteket eller speciella drop-in-kliniker där den som inte står ut längre kan få hjälp att ta livet av sig.

Inget slafsande med hagelgevär eller rakblad, utan rent, snyggt och prydligt. Betalning sker i förskott, naturligtvis gäller högkostnadsskyddet.

Men den typen av dödshjälp är det nog ingen som vill se. Istället handlar diskussionen om svårt lidande sjuka människor.

Men hur mycket ska man lida för att få dödshjälp? Kan man mäta det?

Dödshjälpsförespråkarna har hittills bara talat om principer och använt luddiga formuleringar om ”allt svårare fysiska och ibland mentala symptom” och ”vid livets slut”. Det håller inte.

För att aktiv dödshjälp till vissa patienter ska fungera rättssäkert måste förespråkarna och i förlängningen lagstiftaren, riksdagen, sätta upp kriterier för vilka som ska hjälpas att dö.

Vad innebär ”vid livets slut” – en dag, tio dagar eller kanske hundra dagar innan patienten förväntas avlida utan dödshjälp? Hur länge eller hur många gånger ska patienten ha uttryckt sin vilja att dö – oupphörligt i en veckas tid? Minst tio gånger den senaste månaden?

När ska möjligheten att få hjälp att dö öppnas för dem med skoningslösa och – idag – obotliga sjukdomar som ALS – ett halvår efter diagnos? Sju, nio, tio månader? Eller kanske när patienten blir respiratorberoende?

När blir en människas liv outhärdligt? Dödshjälpsförespråkarna – riksdagsledamot Eva Flyborg, (fp), som motionerat om aktiv dödshjälp, Statens medicinsk-etiska råd med flera – måste formulera svar på frågan, och i samma stund de gör det har de fastslagit en skala för människovärdet. Då skiljer samhället – vi – ut en grupp människor och ­säger: ”ni förtjänar att få dö”.

Vilket samhälle får vi då? Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven för att få dödshjälp – men som ändå vill leva?

Också en mycket svårt lidande människa med stort vårdbehov kan finna livslust i att känna solen i ansiktet genom sjukhusfönstret eller höra musik i hörlurarna.

Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.

Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta det.

Vi har båda legat som vårdpaket och stirrat upp i sjukhustak och känt dödsångest och dödslängtan. Men också en livsgnista.

Och vi har båda erfarenheter av personer i den trängre vänkretsen som till nära och kära i skymundan, efter olyckan, fällt kommentarer som ”det hade varit bättre om han fått dö”.

Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett ­”läkarassisterat livsslut”.