Den 7 juni 1980 skrev Per Gahrton på DN Debatt att Sverige behöver ett nytt parti. Ett parti som prioriterar livskvalitet framför materiell och ekonomisk tillväxt. Ett parti som vägrar definiera sig som ett blockparti.

Artikeln blev ett avstamp för det som skulle bli miljöpartiet drygt ett år senare.

Ett kvart sekel har gått och idag efterlyser jag, med samma vurm som Per Gahrton hade, just ett sådant parti: ett parti fritt från blocklojalitet, som öppet och offensivt vågar ifrågasätta det allt mer vulgära konsumtions- och tillväxtsamhälle som socialistiska och borgerliga partier gemensamt skapat.

Jag ser inte att något sådant parti finns idag.

När finanskrisen nyss hade utlösts uttalade Fredrik Reinfeldt att det nu gäller att hålla igång hjulen, att konsumera som vanligt, att inte låta sig nedslås. Nu, när vi kommit en bit in i krisen, uttalar oppositionsledaren Mona Sahlin att ett högre barnbidrag bör utbetalas inför julen så att konsumtionen kan hållas igång.

Budskapet är: varva upp, växla upp och fortsätt köra.

De två politiska block som nu cementerats utgör således poler på samma utvecklingsväg. Det finns något tragiskt i detta, något värderingsmässigt fattigt och djupt oroande.

Politiken har snävats in, som om den måste hålla sig inom en tankarnas och idéernas godkända bur.

Vi har, trots alla möjligheter till motsatsen, fastnat i ett ekonomiskt slaveri där ständig jakt på ökande ekonomiska volymer driver bort möjligheten att ta tillvara allt det goda som vi, och tidigare generationer, uppnått. Risken för detta har många varnat för.

Den konservative tänkaren Staffan Burenstam Linder (m) skrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1968) att ”de profana tänkare som utvecklade den ekonomiska tillväxtens evangelium, betraktade ekonomiska framsteg som ett verksamt medel att skapa kulturellt framåtskridande”, men att detta mål redan tappats ur sikte och att vi skulle riskera att hamna i ekonomiskt slaveri ”i de bok-förda expansionsökningarnas namn”.

John Stuart Mill, liberalismens fader, menade att ekonomisk tillväxt var nödvändig till dess att vi levde i materiellt goda samhällen, men när vi nått dithän skulle annat få växa: den fria tiden, kulturen och det Mill kallade andligheten.

Bertrand Russel, för att ta någon från en annan politisk hemvist, menade att de ekonomiska framgångarna är att se som ett medel att frikoppla oss från den ekonomiska processen.

Men istället för att frikoppla oss har vi fäst oss. Vi har låtit oss bli infångade i ett tänkande som förlamar vår förmåga att bryta oss loss från det ekonomiska hjul som, enligt rådande norm, måste snurra allt fortare.

Vi triggas, genom allt mer befängd och intellektuellt undermålig propaganda, till tron att ökad konsumtion leder till ökad lycka.

Fattigbeviset i detta synsätt åskådliggörs när ekonomer sätter hoppet till att amerikanska föräldrar ska fortsätta att begrava sina ungar i högar av kinesiska leksaker, vars hållbarhetstid blir allt kortare innan de hamnar på sopbergen.

Konsumtionstempel har brett ut sig som helgedomar, ekonomismen har blivit religion och tillväxt har blivit ett mantra. Vi reducerar oss till ekonomiska varelser, trots att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser vars grundläggande behov inte tillfredsställs genom köpandets och ägandets normer.

Det är lika viktigt att inse detta, i ett land som vårt, som att inse att materiellt fattiga länder har reella behov av såväl materiellt som ekonomiskt växande.

Det finns förvisso massor av områden även i vårt land som behöver växa – men att inbilla sig att detta är detsamma som att den totala tillväxten ständigt måste öka är feltänkt.

Effekterna av den lågkonjunktur vi kört in i kommer att drabba enskilda människor hårt. Att rusa rakt in i väggen, som samhällsekonomin nu gör, när man planerat för full fart leder naturligtvis till smällar.

Men hur kan man inbilla sig att evig tillväxt är möjlig, eller ens önskvärd?

Vi har kommit dithän att det vore en nåd att höra åtminstone några ledande politiker offentligt ställa frågan: vad gör vi nu? För vi kan ju inte fortsätta som förut.

Men idag hör jag inte detta från något politiskt parti. I stället snöper man debatten och vill föra upp oss på samma spår som vi just ramlat av.

Spår som leder till ständigt ökande konsumtion, ständig jakt på större volymer, ständigt räknande i kvantiteter på ett sätt som stressar människa, djur och natur.

Partierna har, om inte annat så på grund av den förlamande blockpolitiken och rädslan att tappa marginalväljare, fastnat i åsikternas bur.

Detta gör politiken fattigare. Och det kommer, förr eller senare, att föda ett nytt parti med rimligare värdegrund.

BIRGER SCHLAUG

språkrör för miljöpartiet de gröna 1985–88 och 1992–2000, riksdagsledamot 1994–2001, numera icke partiansluten