Hur möter vi energibehovet utan att sam­tidigt förstöra planetens förmåga att upprätthålla mänskligt liv? Den krassa verkligheten ger svaret – det går inte utan kärnkraft.

Tyvärr avfärdar stora delar av miljörörelsen kärnkraften med ett närmast religiöst motstånd. Jag tror att det är ett historiskt arv.

Civil kärnkraft var i början nära kopplad till viljan att utveckla kärnvapen. Det svampformade molnet har sedan dess kastat sin skugga över den civila kärnkraften.

Det finns länder som bidrar till att denna bild kvarstår. Strålningen är en annan orsak. Exponering för höga doser ökar risken för cancer. Men värsta tänkbara konsekvens måste också vägas mot risk. Och då ser bilden annorlunda ut.

Olyckan i Three Mile Island 1979 med sin partiella härdsmälta och katastrofrubrikerna förstärkte rädslan. Den satte i praktiken stopp för det amerikanska kärnkraftsprogrammet.

Men hur stort var antalet dödsfall i Three Mile Island? Noll. Tjernobyl, den värsta möjliga olyckan, har idag, drygt 20 år senare, lett till avsevärt färre dödsfall än vad som befarades. Vid olyckan dog 28 brandmän och kärntekniker av strålskador efter extremt höga doser.

2006 hävdade Greenpeace att ytterligare 60000 dödfall, och ytterligare 140000 i framtiden, är direkt kopplade till Tjernobyl. Vetenskapliga organ drar helt andra slutsatser.

FN:s vetenskapliga kommitté om effekterna av radioaktiv strålning slår fast att det inte går att bevisa några hälsoeffekter kopplat till strålning 20 år efter olyckan.

Det saknas även bevis för en ökning av cancer eller leukemi i exponerade grupper. Det var en tragedi för de 300000 personer som evakuerades, men Tjernobyl­olyckan bör beskrivas korrekt.

Ett annat vanligt argument är att kärnkraften egentligen är dyr. När International Energy Agency 2005 granskade livscykelkostnaderna – investering, drift, bränsle och avveckling – för alla former av energiproduktion visade det sig att kärnkraften är billigast, följt av kol, vind och gas.

Finns det ändå inte skäl att fokusera på förnyelsebara energikällor och avveckla kärnkraften? Knappast. Även i de mest optimistiska beräkningarna kan förnyelsebar energi inte ens möta dagens energikonsumtion, än mindre den prognostiserade ökningen.

Kan utvecklingen av en ny generation reaktorer leda till en omvärdering? Som istället för mer avfall kan producera energi av det avfall som redan finns? Den lösningen föreslår Tom Blees i boken Prescription for the Planet.

Konventionella reaktorer använder mindre än en procent av energin i bränslet, snabba bridreaktorerna kan använda i princip all energi i bränslet och är 60 gånger mer effektiva.

Snabba bridreaktorer är inte en säkerhetspolitisk risk, vilket annars är ett vanligt argument mot kärnkraft. Plutoniumet från avvecklade kärnvapen – idag samlat på hög i lager – är nämligen utmärkt som bränsle.

Blees och många andras bedömning är att dagens avfall kan tillgodose energibehovet för en mycket lång tid framåt – flera generationer. Det avfall som även fjärde generationens reaktorer ger är kortlivat och själva konstruktionen är ännu säkrare. Kan den nya kärnkraften få miljörörelsen att ändra uppfattning?

I Sverige kommer drygt 90 procent av elen från kärnkraft och vattenkraft. Sverige har en i princip koldioxidfri elproduktion.

Sverige kan bli världens första land utan fossila bränslen. Bekymret? Sverige har politiska krafter som inte delar den ambitionen.

Efter Sveriges folkomröstning i början av 1980-talet har situationen förändrats dramatiskt. Då var den globala uppvärmningen ingen stor fråga. Idag betraktas den av världens forskare som mänsklighetens största utmaning – någonsin.

Den linje som miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna idag driver – att avveckla kärnkraften med dess obetydliga miljömässiga fotavtryck – skulle förvärra miljökonsekvenserna.

I Tyskland drev de gröna igenom ett beslut om kärnkraftsavveckling – nu sitter de där och tittar på när kolkraftverk byggs på löpande band som ersättning. De tyska gröna har aktivt bidragit till försämrade möjligheter att möta klimathotet.

När miljöpartiet påstår att nya kärnkraftverk i Sverige blir ”en julafton för terrorister och kärnvapentillverkare” avslöjas antingen en fullständig brist på förståelse eller ett dogmatiskt motstånd utan plats för faktiska förhållandena. Är de svenska kärnkraftsmotståndarna villiga att inta en mer konstruktiv och mogen hållning, mot bakgrund av klimatkrisen?

Det är dags för miljörörelsen att vakna upp ur 70-talet och förstå allvaret.

Vi står inför ett större hot idag än vad vi någonsin gjorde under det kalla krigets era. Skillnaden? Idag är kärnkraften en del av lösningen istället för en del av problemet.