Svensk film är inne i en framgångsvåg. I år har vi haft svenska filmer med på alla de viktigaste internationella filmfestivalerna och vunnit flera tunga priser. Tre svenska filmer har i år sålts för biodistribution i USA.

Trots att vi är ett litet land anses vi historiskt sett som en stor filmnation, med namn som Victor Sjöström, Greta Garbo, Ingmar Bergman och Bo Widerberg. Nu har vi begåvning och kraft att återigen träda in i en guldålder.

Vi ska vara stolta över att detta lilla land har så många begåvade filmmakare, som nu också väcker uppmärksamhet över hela världen.

Och vi ska vara rädda om dem och se till att de får de allra bästa förutsättningar att göra film här. Det är extra viktigt i ett litet land som Sverige, där marknaden är liten och där till och med breda och populära filmer behöver offentligt stöd för att kunna förverkligas och nå ut till publiken.

Riksdagen ska snart besluta om det så kallade sanktionsdirektivet, som ger upphovsmän möjlighet att skydda sitt material, till exempel filmer.

Direktivet skulle ha varit infört i alla EU-länder våren 2006. Det är hög tid att Sveriges politiker nu tar sitt ansvar och ser till att svenska filmskapare får samma skydd som sina europeiska kollegor.

Just nu får man i debatten intryck av att den som vill ha betalt även i den nya digitala världen är bakåtsträvare och publikfientlig. Att man vill konservera en gammal bransch och världsordning, och att man inte riktigt förstått att nätet skapar helt nya förutsättningar för upphovsrätt och distributionsmodeller.

Vi menar att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vi kan alla vara överens om att den nya digitala tekniken är fantastisk och erbjuder helt nya möjligheter för filmare att nå en ­publik och för publiken att odla sitt filmintresse.

Men film är inte är gratis. Den var det inte igår, den är det inte idag, den är det inte imorgon. Oavsett vilken teknik som används.

Detta kvarstår, liksom det faktum att bakom varje film står en upphovsman som måste få betalt för sitt arbete och ha rätt att själv bestämma hur hans eller hennes verk ska spridas.

Vårt fokus i diskussioner med filmbranschen och med politiker har länge varit möjligheterna med det digitala.

Vi har envist drivit detta perspektiv i diskussioner om hur filmbranschen ska utvecklas och hur den framtida filmpolitiken ska utformas. Vi fortsätter att göra det. Och vi arbetar för en framtida, modern filmpolitik, där vi till exempel kan stödja film som distribueras på nätet.

Vi har många gånger sagt att de legala alternativen måste bli bättre och nya affärsmodeller växa fram. Men för detta krävs några grundläggande förutsättningar.

Varför ska man satsa på att utveckla lagliga tjänster när andra erbjuder samma varor helt gratis? Att få sanktionsdirektivet på plats är ett viktigt steg på vägen.

Då kan det växa fram en ny värld där publiken kan odla sitt filmintresse och ta del av alla de nya möjligheterna att se filmer de förut annars aldrig haft tillgång till, och där nya verk av hög kvalitet kan fortsätta skapas.

Idag verkar många tycka att det är ok att fildela illegalt bara för att det går. Att det faktum att tekniken sprungit ifrån lagarna gör det tillåtet att stjäla.

Andra anser sig själva få bestämma att det är rätt att fildela en viss mängd för att de samtidigt köper många filmer och går på bio. Eller för att de tycker att det inte är klarlagt att nedladdningen skadar filmbranschen utan menar att den till och med kan ha en pr-effekt.

Det finns inga andra områden i samhället där sådana argument skulle accepteras. Vi godtar till exempel inte snatteri även om man berättar för sina vänner om den stulna varan och inspirerar dem att i sin tur gå och köpa den.

Det finns en enkel grundfråga i denna debatt som varken handlar om teknik eller ekonomi utan om en grundsyn på rätt och fel, på upphovspersonernas rättigheter och på filmens värde.

Det sägs att vi inte ska kriminalisera en hel generation ungdomar. Men vi ska heller inte lära och lura en hel generation att kultur och film är gratis och att man inte ska betala för sig.

Det är enkelt och okomplicerat och lätt att förstå och stämmer överens med de allra flesta människors egen moral.

Vi vill uppmuntra det starka filmintresse som finns idag, vi vill ha bred tillgång på film till alla, en hög kvalitet på produktionen och en stor respekt för kulturen och filmen.

Så politiker – ge äntligen filmskaparna den självklara grund de behöver för att kunna fortsätta att sätta Sverige på filmens världskarta!

CISSI ELWIN FRENKEL
vd Svenska filminstitutet

HÅKAN TIDLUND
styrelseordförande Svenska filminstitutet