I en replik på mitt inlägg om Lars Vilks rondellhundar och religiösa tabun menar Svante Nycander att man också måste beakta ”samhällsfreden” och ”trosfriden”.

Han ser Vilks Mohammedkarikatyrer som utan ”budskap”, enbart ägnade att ”väcka uppmärksamhet”, och därmed som onödiga provokationer mot samhällsfreden.

Men vem är det som hotar samhällsfreden? Det är väl inte Vilks utan snarast de islamistiska fundamentalister som vill skära halsen av honom som hotar frid och fred i samhället.

Och märk väl, det är just denna oförsonlighet i religionsfrågor, inte den sekulära likgiltigheten för helighet, som håller igång det sekteristiska mördandet i Irak och på många andra håll i världen.

En liknande invändning drabbar Pierre Schoris inlägg. Han vill att vi i Sverige ska praktisera yttrandefriheten med ”ett uns av ansvarstagande bortom den egna viljans och nyckernas domäner”.

Vad betyder det?

Vad blir kvar av yttrandefriheten om de som ska försvara denna rättighet måste anpassa sig till känslorna hos dem som från första början är emot yttrandefrihet? Schori menar att Vilks inte bidrar till mer åsiktsfrihet i muslimska länder med sin provokation.

Men det gör inte heller de som böjer sig för islamistiska hot i Sverige. Tvärtom skickar de en signal till religiösa fundamentalister att demokratin är mjuk och undfallande, bara man sätter press på den.

Schori vill att regeringen ska sträva efter att ”öka förståelse för både islam och svensk grundlag”.

Men vilken islam är det vi ska förstå? Är det den islam som kommer till uttryck i Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter (1990), som säger att alla rättigheter och friheter är underställda sharialag? (Och enligt sharialag ska den som avfaller från islam dödas. Hur ska vi ”förstå” det?)

Borde man inte i stället ge mer utrymme åt alla de sekulariserade muslimer som flytt undan religiöst förtryck i sina hemländer i hopp om att i Sverige slippa krav på att foga sig efter religiösa påbud?

Vi kan knappast påverka religiöst fundamentalistiska regimer på annat håll. Men vi kan tygla sådan fundamentalism i Sverige genom att tydligt markera att här är det den religiösa känsligheten som måste anpassa sig till den sekulära åsiktsfriheten, inte tvärtom.

PER BAUHN

professor i praktisk filosofi, Högskolan i Kalmar