Vi lever i en tid av oro. Oro för miljön, oro för finanskrisens effekter och för hur en kommande lågkonjunktur påverkar oss.

I en tid som denna är det vikti­gare än någonsin att vi, både som samhälle och som individer, visar att vi bryr oss om varandra.

Det är därför med stort bekymmer som jag läser promemorian ”Patientens möjlighet att be­stämma över sin död” från Statens medicinsk-etiska råd (SMER), som överlämnades till regeringen den 13 november.

I promemorian yrkar SMER på att regeringen ska utreda möjligheten för ”läkarhjälp vid självvalt livsslut”. SMER vill, med andra ord, utreda möjligheten för läkare att skriva ut läkemedel för svårt sjuka patienter som vill ta sitt liv.

Att läkare hjälper patienter att avsluta sina liv kan vid en första anblick tyckas vara en barmhärtighetsgärning.

Men tillåter vi det är det en brutal etisk helomvändning i synen på hur vi i Sverige ser på sjuka och döende, de som allra mest behöver vår närhet, omvårdnad och försäkran om att vi inte vänder ryggen till.

Ett samhälle som satsar helhjärtat på vård av patienter i livets slut­skede visar att det är ett samhälle som bryr sig om alla individer, svaga som starka. Ett samhälle som istället tillåter läkare att hjälpa sina patienter att ta livet av sig, är ett samhälle som signalerar att det resignerat och gett upp arbetet för att ge alla en optimal vård.

Våra lagar och beslut reflekterar våra värderingar. Ger samhället grönt ljus till att begå självmord när man är svårt sjuk, så reflekterar det en acceptans av självmord och att ett liv som svårt sjuk inte är värt att leva.

Vilka signaler ger det till andra svårt sjuka? Till funktionshindrade? Till dem i livets slutskede? Till svårt deprimerade?

Vill man som svårt sjuk eller döende ta livet av sig? Är det för att man verkligen önskar att dö, eller för att man upplever att man ligger sina nära och kära till last? Att man som ”vård­paket” inte har något värde.

Som medmänniskor och samhälle bör vi lägga all kraft på att försöka förstå anledningen till en begäran om självmord så att vi kan hjälpa.

Det är här vi ska lägga våra krafter, på att förstå och sedan göra de insatser som behövs. Inte på att medverka till att svårt sjuka tar livet av sig.

Läkarna ställer sig som yrkeskår, både i Sverige och internationellt, starkt emot krav på både legaliserad dödshjälp och läkarassisterat självmord.

Det är inte svårt att förstå varför. Man blir läkare för att hjälpa människor till bästa möjliga vård och för att hjälpa människor att leva, inte för att hjälpa dem att begå självmord.

Samhället bör inte ställa krav på läkarna att utföra legaliserat läkarassisterat självmord. Läkarassisterat självmord handlar om att läkaren får delansvaret för självmord, hur fina ord man än använder, och hur många gånger man än lanserar orden ”självvalt livsslut” för att det ska låta bättre.

Som individer och samhälle får vi aldrig upphöra att visa varandra att vi betyder något – just för att vi finns till – inte i första hand för vad vi gör, presterar eller uppnår.

Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på.

Låt oss fortsätta att visa varandra omsorg och låt oss hjälpa varandra att vilja leva – inte att vilja dö.

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift