Bland alla grupper man kan gå med i på Facebook, finns det en som just nu gör politikerna verkligt nervösa.

Gruppen heter ”Stoppa Ipred” och får nya anhängare i stort sett varje minut. För tillfället har fler än 25 000 svenskar blivit medlemmar.

Att politikerna följer gruppen med ängsligt intresse är inte särskilt konstigt. Den skulle mycket väl kunna vara ett tecken på att Ipred-protesterna nu närmar sig den kritiska punkt där de svämmar över alla bräddar och formar sig till en opinionsrörelse som inte går att bortse ifrån.

Precis detta hände nämligen när de FRA-kritiska Facebookgrupperna i somras kom upp i ungefär samma antal medlemmar.

Det är svårt att säga hur mätbara de här mekanismerna är.

Det enda vi med säkerhet kan se, är att när antalet människor som engagerar sig i den här typen av grupper på internet blir tillräckligt många, händer plötsligt något både med mängden politiska aktioner och den tyngd som de kan genomföras med.

I fallet FRA betydde detta att frågan gick från att under våren 2008 i stort sett ha varit osynlig i medierna, till att bli sommarens absolut viktigaste ämne.

Politiker fick ta emot så mycket epost att vissa till slut inte kunde bringa ordning i sina inboxar.

De arga telefonsamtalen blev så många att riksdagsmän tvingades låta mobilen vara avstängd.

I varje stad fanns FRA-kritiska affischer uppsatta som manade till fortsatt kamp och på flera håll hölls regelrätta demonstrationer.

Den politiska bloggosfären kokade i stort sett över och producerade varje dag ett imponerande stort antal artiklar om ämnet.

Både politiker och journalister blev i stort sett tagna på sängen av utvecklingen. Alltså är det inte märkligt att Ipred-gruppernas utveckling nu följs med stora ögon. Det man fruktar är inte antalet medlemmar i sig, utan effekterna, som är ytterst svåröverblickbara.

Politiker är experter på att förhålla sig till opinioner. Men fram till i dag har dessa alltid – åtminstone så småningom – format sig till hierarkiska rörelser.

Organisationer och politiska grupper har varit kvicka att fånga upp dagsaktuella tankar och trender för att göra dem till sina. Politiker med en motsatt uppfattning har därefter haft något handfast att förhålla sig till: en given motpol.

Men det som kännetecknar internetdrivna grupper, som till exempel motståndet mot FRA eller Ipred, är att de inte leds av några organisationer som kan sägas företräda alla medlemmar.

I själva verket saknar dessa grupper den hierarkiska uppbyggnad som vi känner igen från politiska partier eller andra idéburna organisationer.

Visst finns betydelsefulla och inflytelserika personer bakom protesterna mot Ipred. Men samtidigt är det inte särskilt troligt att större delen av medlemmarna i grupperna ens vet vilka dessa personer är. Ännu mindre skulle medlemmarna utföra några aktioner på order ”uppifrån”.

Det här låter som en omöjlig organisation att formera, men en poäng är att den här typen av grupper inte behöver använda sig av särskilt finslipade metoder. 30 000 människor som enas om att ta ett steg åt samma håll vid en given tidpunkt märks ändå.

De handplockade pr-människorna som jobbar för Alliansen må vara bäst i landet på att hantera opinioner. Men de står nu troligen något handfallna, eftersom regeringen med Ipred-lagen precis som i fallet med FRA, faktiskt inte har någon egentlig debattmotpol som den klarar av att hantera – utan endast en mycket stor, mycket brokig och mycket arg folkmassa som tycker att regeringen fattar fullständigt felaktiga beslut.

Realpolitiskt blir läget ännu mer känsligt eftersom denna arga massa sitter på världens mest kraftfulla verktyg för att föra ut just detta budskap till resten av väljarkåren.

Detta är i det närmaste ett skolexempel på hur de sociala medierna just nu har en väldigt stor inverkan på samhället, politiken och opinionsbildningen.

Anledningen är att det aldrig har varit så enkelt som i dag att komma i kontakt med, följa eller skapa olika typer av grupper på internet. Engagemanget – i vilken fråga det än må vara – är bara ett klick bort. Och i många fall räcker det också med det där enda klicket för att aktionen ska ha något slags effekt.

Den här förändringen är omvälvande för alla. Inte minst för allmänheten, som plötsligt har möjlighet att få ett reellt inflytande, även på frågor som förr hade ansetts ”avgjorda” och omöjliga att förändra.

Politikernas stora problem i sammanhanget är att de väljer att öppna ögonen för denna samhällsförändring bara när det passar dem själva – till exempel när Barack Obama använder sig av sociala medier och ökat deltagande för att nå en exceptionell valframgång.

En mer djuplodande analys kommer dock att krävas och det snart. Allt tyder nämligen på att det vi har sett hittills – med protestvågorna mot FRA och Ipred – bara är de allra första stegen på en helt ny samhällsutveckling.

Den går bara att motverka på ett enda sätt: genom att stänga av folk från internet eller att beslagta deras datorer. Det är knappast en slump att bägge dessa förslag på allvar har förts fram som ett led i just kampen mot fildelningen.

Anders Mildner

Anders Mildner är frilansjournalist och expert på sociala medier