Marken skälver ännu efter den ­finansiella bubblan. Den väl etablerade samhällsvetenskapliga insikten att spekulationer i förhoppningar leder till finansbubblor och fördärv har fått en stund i rampljuset igen.

Samtidigt som världen rustar för att stå emot framtida finansiella bubblor fortsätter uppblåsandet av forskningsbubblan.

Borta med vinden är den grund för forskningen som tecknas i universitetens Magna Charta: ”Universitetens forskning och undervisning skall vara moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar.”

I forskningspolitiken råder, som framgår av Lars Leijonborgs och Maud Olofssons artikel på SvD Brännpunkt 22/10, rena guldrushen. Vetenskapens gömda guld ska grävas upp och säljas till högstbjudande. Anslag ska investeras – i forskning som tros leda till innovation.

Problemen med en sammanslagen forsknings- och innovationspolitik är legio. Politikerna vill ha forskning som kan användas av företag. Besluten om hur detta ska gå till fattas dock utan någon som helst användning av forskning om forskning.

Det är en paradox som vore oerhört komisk om den inte var så tragisk.

Nedan följer ett axplock av nonchalerade, vetenskapligt belagda, insikter om relationen mellan vetenskap, teknik och samhälle:

•Vetenskaplig kunskap skapas inte genom styrning. Vet man vad man vill komma fram till är det definitionsmässigt inte vetenskap man håller på med.

•Bibliometriska mått har ingen entydig koppling till vetenskaplig kvalitet.

•Att ge forskare starka ekonomiska vinstintressen i sin egen forskning är att underminera det vetenskapliga normsystem som säger att forskare ska vara oberoende och skapa kunskap för alla, i allmänhetens tjänst.

•Företagsvärlden karaktäriseras av starka tekniska och ekonomiska beroenden. Företagens effektivitets- och innovationsförmåga är också starkt relaterad till förmågan att utveckla förbindelser till kunder och leverantörer.

Dessa relationer är företagens viktigaste källa till innovationer. Forskning är viktig – men användningen är i huvudsak indirekt.

•Ju radikalare kunskapsgenombrott, desto högre värderat i den akademiska världen. Ju radikalare kunskapsgenombrott, desto svårare att skapa användning i företag och deras kund- och leverantörsstrukturer.

•Innovationer är i sig ingen garanti för vare sig social, ekonomisk eller samhällelig nytta. Vilken effekt innovationer har beror på vilka sociala, ekonomiska och politiska strukturer de stöder.

Den finansiella kris vi genomlider effekterna av är till exempel resultatet av en imponerande innovationsförmåga inom den finansiella sfären.

Vetenskapligt belagda insikter lyser dock med sin frånvaro i den nya forskningspolitiken. Den vilar istället på en ideologiskt grundad spekulation i den ekonomiska nyttan av att gifta samman forsknings- och industripolitik. Den präglas därtill av en närmast religiös tilltro till kvantitativa mått som styrmedel.

Men vad händer med vetenskapen på sikt, när vi har en forsknings­politik som underblåser att:

•en naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning belönas på bekostnad av humaniora och samhällsvetenskap;

•forskare bildar publikationsklubbar och satsar på ”salamipublikationer” för att framstå som konkurrenskraftiga ”publikationsmaskiner”;

•forskare bildar privata firmor för att kunna redovisa företagsanknytning;

•forskare redovisar patent (som är en privatisering av offentligt finansierad forskning och en kostnad) som mått på hur bra universitet lyckats kommersialisera forskning?

Svaret på dessa frågor kan komma att förskräcka många av dem som nu okritiskt anammar föreställningar om universitetens roll i den ekonomiska tillväxten.

ALEXANDRA WALUSZEWSKI

YLVA HASSELBERG

SHARON RIDER