På SvD Brännpunkt 29/9 och 4/10 har Åsa Regnér och Sten-Gunnar Hedin tagit upp frågan om en särskild vigselakt är nödvändig för att konstituera ett äktenskap.

Att kyrkor och samfund i Sverige i dag har samhällets uppdrag att förrätta vigsel med civilrättslig verkan är ingen självklarhet och har enligt min mening ingen teologisk motivering.

När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.

Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.

År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom infö­rande av registrerat partnerskap.

Statens delegation av vigselrätten till trossamfunden är mest ett uttryck för en historisk sedvana.

Det har inte lagts fram några teologiska skäl för att samfunden också för framtiden måste ha kvar rätten att på det allmännas vägnar få förrätta en av rättsordningen erkänd vigsel.

Inte heller finns några skäl som gör den delegerade vigselrätten konstitutiv för en folkkyrka.

Inom och mellan kyrkor och trossamfund finns djupgående meningsskiljaktigheter om förslaget till en könsneutral äktenskapslagstiftning.

En klassisk kristen äktenskapsteologi bryts mot en nutida och förändrad.

När nu Regnér och Hedin föreslår en civil äktenskapsregistrering är det varken nytt eller märkligt, men inte desto mindre angeläget. I ett internationellt perspektiv är det en vanlig och väl fungerande ordning. I vårt land skulle den lösa många problem.

Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.

Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.

Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.

Det skulle räcka med en kort, formbunden men ceremonilös protokollering, parets namnteckningar, i ett par vittnens närvaro.

Man kan jämföra det med att skriva ett testamente. En sådan officiell handling bör ersätta det rättsliga inslaget i dagens kyrkliga och borgerliga vigselakt.

Som är vanligt i många kontinentala länder kan en civil registrering av äktenskap följas av en frivillig ceremoniell vigselakt inom ramen för ett trossamfund eller i annat sammanhang.

De flesta som gifter sig vill ju manifestera sin konsensus, kärlek och vilja till trohet på ett offentligt och mer eller mindre solent sätt och i närvaro av släkt och vänner.

För många av dem är det naturligt att göra det i kyrkans form, med bibelläsning och bön. Vigselakten bör värnas och alltså leva vidare, även utan civilrättslig funktion.

Även frikopplad från rättsverkningar torde den kunna genomföras alldeles som i dag, med endast några smärre språkliga förändringar i utformningen av löftena och i prästens så kallade tillkännagivande.

Endast om staten ensam har hand om det förfarande genom vilket äktenskap ingås, skapas neutralitet inför de olika typer av familjebildningar som nu står på den politiska agendan.

Samtidigt kan lagstiftaren ensam bestämma vilka samlevnadsformer som kvalificerar som äktenskap. Frågan om vem som är vigselförrättare blir en för samfunden helt intern sak.

Samtalet om en förändrad äktenskapsrätt pekar tydligt på att trossamfunden och inte minst Svenska kyrkan kan besparas svåra inre konflikter om de mister rätten att förrätta vigsel med fulla rättsverkningar.

OLOPH BEXELL, professor i kyrkovetenskap, Uppsala universitet