Våldtäktslagstiftningen debatteras igen, trots att det bara är två och ett halvt år ­sedan lagen ändrades. ”Stureplansprofilernas” framfart vållar starka känslor.

Thomas Bodström kräver att hans efterträdare Beatrice Ask ska initiera en översyn av lagen.

Men Ask vill vänta, hon ”vill se fler domar”. Asks allianskollega Inger Davidson (kd) begär att kriminaliseringen snabbt vidgas att omfatta också utnyttjande av den som ”är i en särskilt utsatt situation”.

Det föreslog lagrådet inför 2005 års lagändring, och det motionerade flera om i riksdagen. Men kraven avvisades.

Nu har också miljöpartiets Peter Eriksson krävt att lagen ändras. Han menar att varje sexuell handling som sker mot någon mot dennes vilja ska vara straffbar, och han hänvisar till att Europadomstolen slagit fast att så ska det vara i Europarådets alla medlemsländer.

Det föranledde advokat Per E Samuelsson till ett veritabelt utbrott i Expressen 3/9. Han vräker sin galla över ett rättsväsende som sätter mängder av män i fängelse på falska anklagelser om våldtäkt.

Hans erfarenheter är ”från verkstadsgolvet”, och politikerna ska ge sjutton i att försöka påverka rättsskipningen.

Vad är rätt och vad är fel i denna brännande fråga? En hel del kan slås fast ­såsom varande okontroversiell sanning.

•Att det i alla tider har förekommit och ­förekommer sexuella övergrepp – också här och nu. En flicka i Uddevalla gjordes gravid två gånger av sin biologiska pappa. Hagamannen våldtog en rad kvinnor. ­Katolska präster har förgripit sig på unga pojkar.

•Att det i Sverige sedan 2005 klassas som våldtäkt att utföra sexuella handlingar mot barn oberoende av om något våld ­eller hot har förekommit.

Det som ska bevisas är den sexuella handlingen och att den som begått handlingen insett eller bort inse att den andra var under 15 år.

•Att sexuella handlingar mot vuxna klassas som våldtäkt bara om de har utförts med våld eller hot eller riktats mot någon som varit ”i hjälplöst tillstånd”.

Hjälplös i berusningssammanhang (den vanligaste situationen när detta kommer ifråga) skulle tidigare, enligt klara uttalanden av lagstiftaren, bara den redlöst berusade vara. Nu inbegrips också den som är rejält berusad och därutöver saknar praktiska möjligheter att undkomma eller kalla på hjälp; det fastslog HD i det så kallade Södertälje-målet år 1997.

•Att därför åklagaren måste kunna bevisa;

att det förekommit en sexuell handling av allvarligt slag och att den genomförts med våld eller hot eller mot någon i hjälplöst tillstånd, och dessutom

att den som slog eller hotade förstod att det var genom detta som handlingen kunde genomföras (förstod att hon inte ”ville” bli slagen; det hävdade ju de åtalade i Stureplansfallet att de inte förstod), alternativt att hon var i hjälplöst tillstånd.

Om kvinnan inte är mer påverkad än att hon minns vad som hände, våld eller hot inte har förekommit – eller i alla fall inte kan styrkas – och det inte är uteslutet att hon kunnat ta sig därifrån, så är det inte något brott.

En illustration på detta kom bara några veckor efter riksdagens beslut om den nya sexualbrottslagen. En 15-åring på rymmen, som inte ätit och sovit på flera dygn, plockades upp av tre män på Stockholms Central och fördes till en lägenhet i Jordbro, där hon utnyttjades sexuellt i många timmar.

Tingsrätt och hovrätt friade två av männen, eftersom inget våld hade använts av dem. I domarna konstateras att flickan varit i en mycket utsatt situation men att det i Sveriges riksdag, slagits fast att detta inte räckte för att göra utnyttjandet brottsligt.

•Att om kvinnan berättar att hon var helt borta, men mannen/männen säger att hon visst var vaken och med på det hela, och annan bevisning saknas, så ska männens berättelse läggas till grund för bedömningen. Det slog HD fast i det så kallade Tumba-målet år 2004.

Många våldtäktsanmälningar leder inte till åtal. Åklagaren bedömer att han inte kan uppfylla beviskraven. Mannens spermier i eller på kvinnan räcker inte; man måste kunna bevisa våld, hot eller total utslagenhet.

De fall som åklagaren ska föra till domstol är sådana där han kan förvänta sig en fällande dom. Om domstolarna oftare friade än fällde (som Per E Samuelsson efterlyser) skulle det betyda att åklagarna generellt misskötte sitt jobb.

Så är läget.

Svensk lag ska leva upp till Europakonventionen.

Europadomstolen i Strasbourg, där man kan stämma ett land för att det inte lever upp till konventionen, fastslog i december 2003 (fallet M mot Bulgarien) att konventionen kräver att varje land kriminaliserar och effektivt lagför ”any non-consensual sexual act” – varje sexuell handling mot någon som inte samtycker till den.

Lagrådet efterlyste en ordentlig analys av Bulgariendomen, i flera riksdagsmotioner krävdes detsamma. Men Bodström uteblev från riksdagsdebatten och lät en fatalt okunnig partikollega bemöta kraven på anpassning till konventionen:

”Den så kallade Bulgariendomen i EU-domstolen har inte på något sätt bäring på svensk lagstiftning. Där sägs ingenting om att det i Sverige ska införas en särskild ordning med samtycke eller samtycke som enda grund för att döma någon för våldtäkt.”

I Bulgariendomen hänvisas till ett expertutlåtande som talar om att våldtäktsoffer inte sällan låter bli att göra motstånd. Inget våld eller hot behövs för att utföra den sexuella handlingen.

År 2005 förmådde Bodström inte ge en flicka i en sådan situation skydd av lagen. År 2007 vill hans efterträdare vänta på fler domar.

Hon får vänta förgäves. Svenska domstolar kan inte döma när det saknas lagstöd, inte ens Högsta domstolen.

Politikerna har bollen. De kan inte vänta tills Sverige blir fällt i Europadomstolen för att inte följa dess klara direktiv om att varje sexuell handling mot någon som inte samtycker ska täckas av nationell lag.

Det blir åklagaren som måste kunna visa att samtycke saknats. Ingen behöver ”ta skriftligt” före sex, men i fall som i Tumba och Jordbro skulle frågor riktas mot var och en av de åtalade:

Hur gjorde du för att försäkra dig om att hon ville att du skulle göra just det som du gjorde mot henne? Hade du ögonkontakt? Etc.

Nu ställs frågorna, av Samuelsson och många andra försvarare, till kvinnan: Vad har du haft för sexuella relationer tidigare? Vad hade du på dig? Hur full var du?

Att samtycke ska föreligga är ett steg på väg mot den syn på sex som sedan länge borde ha återspeglats i vår lag: sex som ett ömsesidigt handlande, inte en mans agerande mot en passiv kvinna.

Per E Samuelsson talar om rättssäkerhet. Med god vilja kan han uppfattas så att det i och för sig är illa att en 15-åring som i Jordbrofallet inte skyddas av lagen, men att det är ett pris vi (läs hon och andra kvinnor) måste betala.

Men rättssäkerhet kan och får inte innebära att klart skadegörande handlingar – till och med mot den som fortfarande är barn i Barnkonventionens mening – lämnas utanför lagen.

Skyddet mot sexuella övergrepp måste anpassas till verkligheten. Kvinnor lever farligt i sina hem och när de är ute och festar.

”En tjej som häller i sig en flaska vin får skylla sig själv”, sa en framstående kvinnlig advokat när vi tillsammans gick ut från en tv-studio efter en debatt om sexualbrott.

Ska vi ha det så? Det är om det saken handlar.