Kriget i Kaukasus har fått politiker, ledarskribenter, fredsforskare, ja till och med företrädare för fredsrörelser, att åter rusa in i den nationalistiska fällan.

Debatten handlar enbart om det var Georgien, Ryssland eller möjligen USA som triggade igång kriget. Geografiska gränser tycks fortfarande utgöra en mental gräns för tankeförmågan.

Men folken i Georgien, Ryssland och USA har inget intresse av krig. Världen styrs inte längre av nationer, supermakter, ”öst” eller ”väst”.

Världen styrs idag av en elit på cirka 6 000 personer; politiska ledare, internationella tjänstemän, höga militärer och terroristledare (!) inom exempelvis al-Qaida och Hizbollah. Men ledarna på affärs- och finansområdena, särskilt de som äger vapenindustrin, utgör en elit inom eliten, avslöjar David Rothkopf i sin bok Superclass (Leopard 2008).

Eliten består av alla möjliga nationaliteter och religioner: kineser, ryssar, fransmän, saudiaraber, amerikaner, kristna, muslimer, hinduer och buddister. De umgås fördomsfritt, långt borta från krigets vardag, på upphaussade stormöten, typ World Economic Forum i Davos.

För eliten betyder nationalitet, etnicitet eller religion ingenting . Jo, en sak: ­möjligheter att spela ut folkgrupper ­ mot varandra.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som kanske platsar i Rothkopfs ”Superclass”, förklarade vid krigets utbrott att ”det finns inga vinnare i krig”. Men det är inte sant.

Vinnare är diktatorer, auktoritära politiska ledare och höga militärer i öst och väst, i nord och syd. Deras makt ökar när människor blir rädda och hatiska.

Men krigens allra största vinnare är ägarna till den industri som förser militären med stridsvagnar, skjutvapen, kulsprutor, bomber, granater, missiler och landminor, satelliter, datorer, olja, bilar, båtar och flyg – alltså den globaliserade ekonomiska eliten som får nya skattefinansierade beställningar, mera makt och ännu större vinster.

Krigens förlorare är frontsoldaterna på båda sidor och alla maktlösa, fattiga och redan förtryckta, oskyldiga människor som under generationer struntat i grannens ursprung och religion. Plötsligt vaknar de en morgon och upptäcker att någon högt över deras huvud har bestämt att en granne, en svärfar eller en kusin ska vara en livsfarlig fiende.

Efter kalla kriget minskade världens militära kostnader från cirka 1100 miljarder till cirka 900 miljarder USA-dollar per år.

Men med terrorattackerna den 11 september 2001 mot Twin Towers i New York och Pentagon i Washington startades ett nytt globalt krig, Kriget mot terrorismen. Och de militära kostnaderna ökade igen med 300 miljarder till 1200 miljarder dollar år 2006 (Sipri). 300 miljarder dollar!

Det räcker till mat, bostäder, kläder, sjukvård och grundläggande utbildning för alla de människor på jorden som idag saknar sådana avgörande basresurser.

Kriget i Kaukasus är en ny bricka i spelet om makt, pengar och prestige mellan ­superklassens olika konstellationer. I det lilla perspektivet handlar det om olje­ledningen från Azerbajdzjans huvudstad Baku, via Georgiens huvudstad Tblisi till hamnstaden Ceyhan vid Svarta havet.

Putin-kontrollerade Gazprom är en intressent. Bush-regimen närstående Chevron är en annan intressent, liksom ExxonMobil, Shell och BP.

Den från Irakkriget beryktade privatarmén Blackwater spelar en central roll också i Kaukasus. I Azerbajdzjan har Blackwater utbildat diktatorn Ilham Alijevs egen elitstyrka.

Diktatorn har dessutom försetts med ett rådgivande organ som består av höga chefer från ExxonMobil, Chevron, ConocoPhilips och Coca Cola. Det berättar Jeremy Scahill i boken Blackwater (Norstedts 2008).

När Natos positioner flyttas fram, när marina enheter dras ihop i Svarta Havet och när kärnvapenhotet åter friskas upp med nya installationer i Polen, Tjeckien och Syrien, sprids krigsstämningar blixtsnabbt över världen, även till vårt land.

Planerade nedskärningar av Sveriges årliga militära kostnader med fyra miljarder kronor attackeras hårt.

För den flitige översten av första graden Bo Pellnäs är det bara en tidsfråga innan ryssen invaderar Gotland. ”Skulle en dag en spänningssituation uppstå i Östersjöområdet så måste vi just den dagen finnas på plats på Gotland”, skriver han (SvD Brännpunkt den 12 augusti).

Major Jan Björklund har redan hoppat av sin regerings försvarspolitik. Försvars­minister Sten Tolgfors ser plötsligt en ”risk för militära kriser och incidenter i vårt närområde” och Johan Tunberger, ”en av Sveriges mest erfarna försvarsanalytiker”, meddelar att våra försvarskostnader måste höjas (!) med 20 miljarder (SvD den ­ 25 augusti).

Till och med Finlands premiärminister Matti Vanhannen kräver att Sverige ska rusta upp.

Men varför är fredsrörelsen så tyst? Är den blockerad i krigshysteriska medier ­eller bara passiviserad av sin egen nationalistiskt inskränkta analys?

Den 15 augusti kommenterar Svenska freds ordförande Anna Ek kriget i Kaukasus i en märkligt defensiv artikel. ”För oss som länge varit engagerade i frågan om Rysslands agerande i Kaukasus kommer händelserna knappast som en överraskning”, skriver hon som om ingenting har hänt.

Samma tillbakalutade hållning har också Kristna fredsrörelsen på sin hemsida: ”Konflikten i Kaukasus har pågått och varit känd länge”.

Vakna fredsrörelsen! Vi måste mobi­lisera ickevåldets krafter mot Super­klassens interna uppgörelser, innan ­hatet och rädslan får ett alltför starkt grepp om de direkt drabbade folken.

Det är dags för nya väldiga globala (men den här gången disciplinerade) demonstrationer. Svenska freds, vår främsta fredsorganisation, bör genast ta de nödvändiga kontakterna inom vårt land och globalt.

Ta kontakt med LO, TCO och Saco. Fackföreningsrörelsen är världens starkaste internationella folkrörelse och måste engageras i kampen mot militarismen, för demokratin och för en effektiv fattigdomsbekämpning.

BROR PERJUS

Journalist, författare, debattör och fredsaktivist som var med och startade Attac-rörelsen och gett ut boken Casino Jorden