Utrikesminister Carl Bildt har uttalat sig (26/8) om krisen Georgien-Ryssland med anledning av att Ryssland beslutat sig för att erkänna utbrytarna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater.

Bildt menar, på ett inte närmare angivit sätt, att erkännandet ”innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa”. Det hela innebar en eskalering av konflikten med EU och USA.

Det är svårt att se hur erkännandet skulle strida mot folkrätten liksom vilka grundläggande principer som avses.

Beträffande det senare är det fråga om tycke och smak, om till exempel Georgien och Turkiet ligger i Europa eller i Främre Orienten.

Historiska fakta är väl kända, men några tål att upprepas. Sovjetunionen existerade endast på grund av den kommunistiska diktaturen. Geopolitisk stabilitet uppnåddes samtidigt som varje tendens till separatistiska rörelser undertrycktes bland alla de olika folk som fanns inom Sovjetunionen.

När landet upphörde att existera föll åtskilliga sovjetrepubliker bort som egna stater. Så också Georgien.

Eftersom många republiker var godtyckligt formade är även de ägnade att kunna upplösas – som Georgien med de nämnda utbrytarna i början av 1990-talet.

Politiskt var det ganska givet att Ryssland inte skulle låta sin bakgård förbli obevakad för västligt inflytande. USA har aldrig lämnat sin obevakad.

Dessutom hade ryska styrkor fått ett fredsbevarande uppdrag av FN, och “United Nations Observer Mission in Georgia” (UNOMIG) var på plats sedan första hälften av 1990-talet.

I denna politiska krutdurk med storpolitiskt rävspel hade alltså den georgiske presidenten det utomordentligt dåliga omdömet att använda militärt våld (raket- och stridsvagnsbeskjutning) mot Tschinvali i Sydossetien natten mellan den 7 och 8 augusti.

Ryssland besvarade militärt våldet. Genom det georgiska anfallet gavs Ryssland en ny öppning att handla, både rent fysiskt och rättsligt.

I det senare avseendet var det en logisk uppföljning med erkännandet av utbrytarna. Frågan är om detta erkännande strider mot folkrätten.

I FN-stadgan fastslås principen om folkens självbestämmanderätt. Principen avsåg främst avkoloniseringen men har även vidare räckvidd, även om dess tillämpning bortom de uppenbara fallen som de baltiska staterna förlorar sig i en mängd svårigheter. Utbrytarstaterna tillhör dock de uppenbara fallen.

Av principen följer alltså att det är tillåtet enligt folkrätten att en del av en stat bryter sig loss och bildar en egen stat.

För att ett territorium med dess permanenta befolkning ska anses ha uppnått statstillståndet krävs att det står under effektiv kontroll av en maktapparat med en regering i spetsen, som kan upprätthålla formella förbindelser med andra stater.

När dessa förhållanden föreligger existerar staten som sådan. Några erkännanden från andra stater krävs alltså inte. Ofta är det dock fråga om att det brister i den effektiva kontrollen över territoriet.

I detta läge kan det vara av betydelse att staten vinner erkännande, ty ett sådant kan underlätta att brister botas över tiden. ­Ibland kan ett erkännande, som är ett politiskt ställningstagande, komma för snabbt som i fallet med provinsen Biafra, som sökte bryta sig loss från Nigeria på 1960-­talet.

Kommer ett erkännande för snabbt kan erkännande stater bryta mot principen om icke-intervention. Här kan det bli fråga om svåra bedömningar av de faktiska omständigheterna ur rättslig synpunkt.

Politiskt sett har det sagts att Ryssland nu ger igen för Kosovo. Detta är naturligtvis möjligt, men rättsligt sett förblir Kosovo en märklig statsbildning.

Den skulle knappast överleva om inte främmande trupp hade kontroll över territorium och folk och även försågs med ekonomisk hjälp utifrån. Exemplet Kosovo tänjer på tillämpningen av reglerna för en stats tillkomst, något som alltså Ryssland kan dra nytta av nu.

Slutsatsen kan inte bli någon annan med rådande omständigheter än att Ryssland med sitt erkännande av Abchazien och Sydossetien som nya stater inte har brutit mot någon folkrättslig regel.

Som politiskt argument är inte juridiken särskilt slagkraftig här. Den politiska värderingen av huruvida erkännandet var lämpligt (bra eller dåligt) är naturligtvis en helt annan sak.

GÖRAN LYSÉN

professor emeritus i folkrätt

Juridicum, Uppsala