Visst är det sant att inte alla muslimer är terrorister, men det är också sant, och särdeles smärtsamt, att nästan alla terrorister är muslimer.
De som tog barn som gisslan i Beslan i Nordossetien var muslimer. De som tog nepalesiska kockar och arbetare i Irak som gisslan och som därefter mördade dem var också muslimer. De som har varit inblandade i våldtäkter och mord i Darfur i Sudan är muslimer, medan andra muslimer blev deras offer.

De som bär ansvar för attackerna mot bostadsområden i Riyadh och Khobar i Saudiarabien var muslimer. De båda kvinnor som sprängde två flygplan i luften för en dryg vecka sedan var också muslimer.
Usama bin Ladin är muslim. Merparten av dem som världen över har utfört självmordsbombningar mot bussar, fordon, skolor, hem och andra byggnader har varit muslimer.
Vilken bedrövlig summering. Vilka vidriga "prestationer". Säger allt detta något om oss själva, våra egna samhällen och vår kultur?
Var och en för sig eller sammantagna är dessa bilder ur nyhetsflödet skamliga och
vanärande. Men låt oss nu sätta stopp för förnekelsen. Låt oss erkänna dessa realiteter i stället för att förneka dem och försöka rättfärdiga dem.

Vi skulle kunna bota oss själva om vi insåg allvaret i vår sjukdom. Vägen till självläkedom måste börja med självinsikt och bekännelser. Därefter får vi jaga rätt på de söner som blivit terrorister, i full vetskap om att de är den sura frukten av en vanställd kultur.

Låt oss lyssna på schejk Yusuf al-Qaradawi - den islamiskt rättslärde radikale egyptiern som är baserad i Qatar - och höra honom recitera sin "fatwa" om det religiöst tillåtna i att döda civila amerikaner i Irak.
Låt oss begrunda att denne religiöse schejk tillåter, ja faktiskt uppmuntrar, mord på civila.
Denne bräcklige schejk - vars dagar är räknade och vars båda döttrar studerar i det "otrogna" Storbritannien - värvar andras barn för att de ska döda oskyldiga civila.
Hur kan denne schejk stå inför mamman till den unge amerikanen Nick Berg, som slaktades i Irak för att han ville bygga ett
kommunikationstorn i detta plågade land?

Hur kan vi tro på schejk al-Qaradawi när han säger att islam är en religion av barmhärtighet och fred medan han själv förvandlar den till en religion av slakt och blod?

Det fanns en tid när vi betraktade terroristerna, som då var nationalister eller människor på vänsterkanten, som ett hot och en källa till fördärv på grund av deras metod att göra våldet till en samtalsform och inblandningar i mord till en genväg att nå sina mål.
På den tiden var moskén en fristad och religionens röst talade om fred och försoning. Religiösa predikningar var varma förkunnelser om moralkoder och ett etiskt leverne.

Då kom neo-muslimerna. En oskyldig och välgörenhetsinriktad islamisk religion - med skrifter som förbjöd fällandet av träd utom i absoluta nödfall, som kallar mord det mest avskyvärda brott och som uttryckligen säger att om man dödar en människa så har man dödat hela mänskligheten - har förvandlats till ett budskap av hat över världen och ett universellt stridsrop.
Vi
kan inte kalla dem som tar skolbarn som gisslan för vårt folk.

Vi kan inte tolerera att det finns människor mitt ibland oss som rövar bort journalister, mördar civila, spränger bussar i luften; vi kan inte acceptera att de skulle vara besläktade med oss, oavsett vilket lidande de försöker legitimera sina kriminella handlingar med.

Dessa människor har smutsat ned islam och fläckat dess rykte.
Vi kan inte rentvå våra namn om vi inte erkänner det skamliga faktum att terrorism har blivit ett islamiskt förehavande; något muslimska män och kvinnor nära nog har tagit monopol på.
Vi kan inte rädda våra extremistiska unga, som begår dessa vidriga brott, utan att vi konfronterar de schejker som tror sig bli mer förfinade varelser genom att göra sig till revolutionära ideologer, som skickar andra människors söner och döttrar in i döden, medan de sänder sina egna barn till skolor och universitet i Europa och USA.

Artikelförfattaren har en chefsställning på tv-kanalen al-Arabiya. Han har tidigare varit
chefredaktör på den arabiska tidningen al-Sharq al-Awsat (Mellanöstern). Denna krönika var först publicerad i al-Sharq al-Awsat och därefter i brittiska Sunday Telegraph.

Översättning: Bitte Hammargren