Kriget mellan Ryssland och ­Georgien har skapat åtminstone en segrare: Georgiens president Michail Saakasjvili vann propagandakriget. Det georgiska anfallet mot Sydossetien, där huvudstaden lades i ruiner och tiotusentals civila drevs på flykt, har hamnat helt i skuggan av den ryska inmarschen i Georgien och det mänskliga lidande som följde i dess spår.

Goliat mot David, en arrogant stormakts militära övervåld mot ett litet grannland, är den bild som presenteras i de västerländska medierna.

Den är ju dessutom sann, men bara en del av sanningen. Framför allt döljer den att den starkaste drivkraften bakom Rysslands handlande är rädsla.

Som en röd tråd genom ryskt säkerhetstänkande under flera århundraden går rädslan för inringning och isolering, rädslan för att det svaga och sårbara Ryssland med sina långa, svårförsvarade landgränser ska bli rov för allsköns fientliga krafter – fanatiska islamister i söder, högt utvecklade makter i väst eller oberäkneliga kineser i öst.

Att omvärlden har en helt annan bild av Ryssland som en oförbätterligt expansiv stormakt som vill dominera grannarna späder snarast på den ryska osäkerhetskänslan.

I tider då västerländska stormakter använder sin egen bild av Ryssland som argument för att flytta fram sina militära positioner, växer den ryska rädslan och tar sig i värsta fall aggressiva uttryck.

”Rysk utrikespolitik har alltid starkt påverkats av medvetandet om den egna svagheten. Även när det ryska uppträdandet, betraktat från London, har verkat aggressivt och expansionistiskt har ansvariga ryska statsmän själva för det mesta varit defensivt inställda. Det de mest av allt har fruktat har varit att en fientlig allians av tekniskt överlägsna västmakter ska invadera Ryssland och förgöra dess regering”.

Så beskrev den brittiska forskaren Barbara Jelavich ryskt säkerhetstänkande i sin bok A Century of Russian Foreign Policy 1814-1914, utgiven 1964. Formuleringen gäller 1800-talet men kunde lika gärna handla om situationen i dag.

Under de 17 år som har gått sedan Sovjetunionen och därmed hela det gamla ryska imperiet upplöstes under fredliga former har Ryssland fått se sitt internationella inflytande minska drastiskt, medan USA och Nato har stärkt sin ställning och steg för steg ryckt allt närmare de ryska gränserna.

Den – förvisso naiva – ryska föreställningen att avvecklingen av det kommunistiska östblocket och dess militärallians Warszawapakten skulle leda till att också Nato avvecklades har efterträtts av besvikelse och en känsla av växande otrygghet i Moskva.

Argumentet att hela situationen i Europa har blivit säkrare sedan de tre baltiska länderna och samtliga före detta Warszawapaktsländer i Central- och Östeuropa har införlivats i Nato övertygar inte ryssarna.

En blick på kartan säger dem istället att det de i alla tider har fruktat mest, inringning av en militärt överlägsen västallians, är på god väg att förverkligas.

När USA nu förbereder byggandet av robotramper i det ryska närområdet i Centraleuropa och dessutom har skaffat sig en militär stödjepunkt i Sydkaukasien, ett område som västmakterna tidigare aldrig har intresserat sig för, trissas den ryska nervositeten upp. Som så många gånger förr tar den sig uttryck i aggressivitet.

Den ryska aggressionen mot ­Georgien är inte försvarlig. Där­emot kunde den kanske ha undvikits om man i väst, i synnerhet i USA, hade gjort sig besväret att lyssna.

Samarbete med Ryssland kring säkerhetsproblemen i Sydkaukasien istället för konkurrens och utträngning av ryska intressen kunde kanske ha besparat sydosseter och georgier de senaste veckornas lidanden.

Västerländsk ovilja att lyssna till ryska protester har dessutom skapat prejudikat. När Ryssland hävdade att Natos bombningar av Serbien 1999 var ett brott mot folkrätten blev svaret bara att ”folkrätten hade utvecklats” och att bombningarna skulle skydda Kosovoalbanernas mänskliga rättigheter.

Nu använder Ryssland samma sorts argument – skydd av civilbefolkningen i Sydossetien – som försvar för sitt angrepp på Georgien. När ett stort antal västländer tidigare i år erkände utbrytarprovinsen Kosovos självständighet protesterade Ryssland förgäves.

Nu planerar Ryssland att använda Kosovo som prejudikat för att erkänna utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien som självständiga.

Det ser ganska mörkt ut för relationerna mellan Ryssland och omvärlden framöver. I takt med att Rysslands rädsla för inringning ökar och omvärlden täpper till öronen, växer också Rysslands stormaktsarrogans. Är vi betjänta av det?

Man behöver inte hålla med Ryssland om dess argument, men man borde åtminstone försöka begripa vad de bottnar i.

Hittills verkar bedömningarna av de olika parternas agerande i Georgienkrisen snarast ha hämtats från det fornfranska eposet Rolandssången: ”De kristna har rätt och hedningarna har fel”.

EBBA SÄVBORG

journalist (Moskvakorrespondent 1976–1979), tidigare analytiker vid UD och Utrikespolitiska institutet