Alltsedan Georgiens president Saakasjvili kom till makten år 2004 tycks den konflikt som nu utspelas inför våra förfärade ögon ha varit oundviklig.

Efter Sovjetunionens fall flyttade USA och västvärlden fram sina positioner i Georgien och halva eller hela löften om ett Natomedlemskap gavs till Saakasjvili.

Det är ingen tvekan om att USA gärna sett en snabb anslutning men europeiska Natostater bromsade eftersom de ­bedömde risken för en väpnad konflikt i området som allvarlig.

Européerna värderade goda relationer med Ryssland högre än en militär etablering i området för att skydda den nya oljeledningen från Baku till Turkiet. Samtidigt är det tydligt att Ryssland prioriterar sina säkerhetspolitiska intressen i Kaukasus och ansträngningarna att där bevara sina gränser och slå ner olika motståndsrörelser.

Fram till idag har det kaos och det militära svaghetstillstånd som följde på Sovjetväldets sönderfall undergrävt Rysslands möjligheter att obestritt hävda sig i området. Krigen i Tjetjenien blottlade alla problem den ryska armén brottas med. Dålig utbildning, gammal materiel och en officerskår, som visade sig vara både kriminell och korrumperad.

När detta skrivs förefaller det dock som om de georgiska styrkorna, trots sina amerikanska rådgivare och utbildare, är på väg att förlora den militära konfrontationen med Ryssland.

Några slutsatser bör dras av det som sker i Georgien. Det faktum att ryska förband redan befinner sig inne i Georgien förhindrar omvärlden att reagera med militära insatser. Den som nu vill sända militära förband till Georgien tvingas i så fall bli den part som öppnar en väpnad konflikt med Ryssland.

Varken USA eller några europeiska stater är beredda att ge sig ut i en stor konflikt för Georgiens skull. Därtill kommer att USA:s militära resurser redan är hårt intecknade i Irak och i Afghanistan. För Ryssland innebär det att man troligen lyckas begränsa konflikten till området Abchazien, Sydossetien och övriga delar av Georgien.

Det framstår därför som ett misslyckat drag av USA att ha förespeglat en Natoanslutning av Georgien. I praktiken är en sådan politik bara möjlig med ett svagt Ryssland i området eller ett Ryssland som värderar sina relationer med väst högre än sina intressen i gränsområdena.

Det nya Putin-Ryssland med växande militär styrka och med ett ökat självförtroende behöver inte tillåta en georgisk Natoanslutning.

En sådan skulle ha krävt Natoförband på plats i Georgien, vilket hade tvingat Ryssland att öppna en väpnad konflikt med Nato om man då skulle flytta fram sina positioner och föra in kriget på georgiskt område.

Påverkar då det som nu sker i Georgien det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde?

Till att börja med kan vi konstatera att Ryssland utmanar den amerikanska politiken och dess vilja att ansluta flera före ­detta Sovjetrepubliker närmare till väst och till Nato.

Det är en signal som oundvikligen måste noteras i Ukraina och därmed också påverka säkerhetspolitiska värderingar i både Litauen och Polen.

Det finns alltså en uppenbar risk att det politiska klimatet försämras mellan Ryssland och Natostaterna.

De argument som Ryssland anför som motiv för sina militära insatser i Georgien, nämligen att skydda sina medborgare, skapar naturligtvis ett mått av olust. Det är just den typ av argument som skulle kunna användas vid en aggression mot de baltiska staterna.

Under det kalla kriget spelade Sverige en stabiliserande roll i Nordeuropa. Idag är det svenska försvaret snart nästan helt avvecklat och länderna i vårt närområde betraktar knappast längre Sverige som en seriös säkerhetspolitisk aktör, varken i Östersjön eller i norr.

Vi har alltså medvetet avhänt oss ­merparten av våra militära resurser, som långsiktigt skulle kunna medverka till stabilitet och fred i närområdet.

Det har skett därför att försvarsberedning efter försvarsberedning bundit sig till kortsiktiga hotbilder och undvikit att diskutera långsiktiga säkerhetspolitiska åtaganden. I det kortsiktiga perspektivet är himlen alltid blå och allt blir billigast så.

Frågan blir alltså om Carl Bildts beskrivning av konflikten i Georgien ändå inte skapar ett litet grått regnmoln på försvarsutskottets himmel?

Vidare kan vi konstatera vilken militär och politisk betydelse det har att vara först på plats med sina militära förband i ett konfliktområde. Detta har bäring både på Baltikum och för den delen på vår egen fredstida lokalisering av våra militära resurser.

Skulle det politiska läget försämras och den ryska militära uppbyggnaden fortsätta i den takt som nu sker, blir det oundvikligt att diskutera en utgångsgruppering av förband ur Nato eller från Europeiska unionen i Baltikum.

Det borde redan ha skett som ett naturligt steg i de baltiska staternas Natoanslutning. Att sända militära resurser till området under en ökad politisk spänning blir minst sagt besvärligt på grund av risken att då förvärra en redan uppkommen kris. Bara den som tror att fördragstexter har fredsbevarande effekt utan stöd av reella resurser, kan undvika denna typ av överväganden.

Slutligen är principen att vara först på plats i ett konfliktområde direkt tillämpbar på vår egen säkerhetspolitiska situation i Östersjön.

Det var en fundamental dumhet av Sve­rige att dra bort de militära förbanden från Gotland. Vi måste i ett långsiktigt pers­pektiv, månad efter månad, år efter år, markera vår vilja att försvara Gotland.

Det har ingenting med hotbilder eller den dagspolitiska situationen runt Östersjön att göra. Skulle en dag en spänningssituation uppstå i Östersjöområdet så måste vi just den dagen finnas på plats på Gotland.

Omvärlden måste lita på att vi avser att trygga ön och en främmande makt, som anser sig behöva ön för att bygga en styrkeposition i södra Östersjön, måste bli den som tvingas genomföra en öppen aggression i FN-stadgans mening, som förbjuder stater att använda våld utom i självförsvar.

BO PELLNÄS

säkerhetspolitisk kommentator