Det har blivit allmänt bekant att såväl offentlig som privat sjukvård i Sverige utför medicinskt omotiverade ingrepp på kvinnor som syftar till att de ska kunna blöda i samband med samlag och därmed leva upp till ett hedersbegrepp som fordrar att kvinnan är oskuld på bröllopsnatten.

Detta väcker principiella etiska frågor om sjukvård och individuella fri- och rättigheter. Socialstyrelsen har i samband med oskuldsoperationerna hävdat att skattefinansierad vård inte ska ges ”av andra skäl än sjukdom och skada” (SvD 30/7).

Det hade kunnat vara en klar markering, om det inte hade varit för att Socialstyrelsen själv frångått denna riktlinje i sin syn på omskärelse av pojkar.

I rapporten ”Omskärelse av pojkar” från 2007 föreslår Socialstyrelsen ”att det, med hänvisning till barnets bästa, införs en lagstadgad rätt för pojkar att få omskärelse på icke-medicinska grunder utförd inom hälso- och sjukvården och att landstingen får en motsvarande skyldighet att ge pojkarna den möjligheten”.

Icke-medicinska ingrepp är alltså inte kategoriskt uteslutna. Det är kanske inte heller helt orimligt. Trots allt kan vi väl gå med på att människor bör ha möjlighet till ingrepp som är mer av kosmetisk än medicinsk natur, om detta är väsentligt för deras livskvalitet.

Men oskuldsoperationerna är inte att jämföra med att ta bort ett generande födelsemärke i ansiktet.

Den som vill försvara oskuldsoperationer kan visserligen också hänvisa till patientens livskvalitet. Hon slipper oroa sig för att den blivande maken och hans (och hennes) familj ska anklaga henne för sexuell lössläppthet, om hon kan prestera blod på lakanet. Och därigenom slipper hon kanske också att utsättas för hedersrelaterat våld.

Men en sådan relativisering missar väsentliga aspekter av vad hot mot livskvalitet innebär i de olika fallen. En patient med ett framträdande födelsemärke i ansiktet kan tänkas vilja bli av med det helt oberoende av om hon har något problem med andra människors nyfikna blickar.

Patienten som önskar en oskuldsoperation skulle däremot inte ha någon anledning att alls vilja genomgå en sådan operation, om det inte vore för risken att utsättas för direkta övergrepp från människor i hennes omgivning.

Här handlar det inte om patientens självkänsla, utan om omgivningens anspråk på hennes kropp, och en operation bekräftar snarare än upphäver detta anspråk.

Men hur ser Socialstyrelsen då på patientens personliga frihet? Inte heller här finns en entydig och klar position. Låt oss se på rapporten om omskärelse av pojkar igen.

Här är patienten inte ens myndig att föra sin egen talan, utan opereras med hänvisning till föräldrarnas önskemål, och dessa önskemål är vanligen förankrade i en religiös tradition.

Det heter att man ska se till ”barnets bästa”, men det avser bara att själva ingreppet ”utförs på rätt sätt under betryggande förhållanden”. Pojken har visserligen ”vetorätt”, men givet hans beroende av sina föräldrar ska vetorättens betydelse inte överskattas.

Dessutom hävdar Socialstyrelsens rapport, utan några belägg, att möjligheten av en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro bara finns i en ”västerländsk eller kristen diskurs” och att en sådan konflikt inte finns i ”grupperna judar och muslimer”.

I dessa grupper gäller istället att ”det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och religion”.

Vem säger det? Inte barnen själva i alla fall, eftersom Socialstyrelsen ”av etiska skäl inte särskilt samlat in barns synpunkter”.

Med det kollektivistiska perspektiv som Socialstyrelsen anser är befogat när det gäller grupper som inte antas dela den ”västerländska diskursen”, så öppnar myndigheten för ett analogiresonemang, där också oskuldsoperationer kan hävdas vara i patientens intresse, eftersom detta intresse ju kan antas handla om att tillhöra sin kulturella gemenskap.

Kvar blir frågan hur mycket individens rätt till frihet är värd när de myndigheter som förväntas värna den hemfaller åt multikulturalistisk relativisering av den grund som rätten vilar på.

Om inte ett land som Sverige vågar sig på att upprätthålla den ”västerländska diskursen”, var ska dess värden då upprätthållas?