Det var framsynt av den förra regeringen att tillsätta en ny rovdjursutredning. Nu finns förslag till en rovdjurspolitik som vi tror kan bli framgångsrik.

Regeringens särskilda rovdjursutredare Åke Pettersson har på det stora hela träffat rätt med sina förslag, en politik som, förutom att värna om rovdjuren, även tar landsbygdsbefolkningens närings- och fritidsintressen på allvar.

Nu ser vi med förväntan fram emot att politikerna gör verklighet av en i grunden bra utredning. Möjlighet att få en bred uppslutning kring rovdjurspolitiken fanns redan i samband med behandlingen av betänkandet ”Sammanhållen Rovdjurspolitik” 2001.

Tyvärr försatt riksdagen den chansen, trots ett brett politiskt stöd och trots ett brett stöd bland de landsbygdsorganisationer som stod bakom betänkandet.

Ska en livskraftig rovdjursstam kunna leva i Sverige krävs en stark folklig förankring och en uppslutning kring den politik som förs. Detta kräver i dialog och förståelse.

Rovdjursutvecklingen har gått fort. Stammarna har mångdubblats under de senaste 20 åren. Vi har kanske världens tätaste lodjurstam, fler björnar än sedan medeltiden, en växande djärvstam och en vargstam som ökat till cirka 200 djur efter att ha varit helt försvunnen.

Lo och björn har redan en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s definition. Järv och varg är nära gynnsam bevarandestatus.

Samtidigt blir det allt vanligare med konflikter mellan människor och rovdjur. Tamdjur och jakthundar dödas, människor känner oro för sig själva och sina djur, och möjligheten att ta tillvara jakt- och viltresurserna begränsas kraftigt. Dagens rovdjurspolitik har inte förmått att skapa stabila relationer i förhållandet mellan människa och rovdjur.

Två olika rovdjursutredningar har också kommit till slutsatsen att det krävs en aktiv rovdjurspolitik som är inriktad på att lösa konflikter och där lokalbefolkningen ges ett reellt inflytande.

Samhällets utmaning ligger alltså i att väga olika intressen mot varandra. En hållbar rovdjurspolitik måste med nödvändighet balansera de biologiska, sociala och ekonomiska förutsättningar som omgärdar rovdjuren. Därför är det även intressant att notera att det internationella arbete som pågår kring rovdjuren, inte minst inom EU, allt mer fokuserar på den sociala dimensionen.

Att maximera antalet rovdjur i enskilda medlemsländer, ses inte längre som ett självändamål, utan istället försöker man finna vägar att sprida och binda samman Europas rovdjurstammar i syfte att minska trycket lokalt.

Den nya rovdjursutredningen har varit på remiss. Vissa röster har förkastat det mesta av utredningens tankar och då särskilt förslagen om regionalt inflytande och medbestämmande. Reaktionerna är tyvärr typiska exempel på det som utredningen beskriver som ”den sociala fällan”. Alla misstror alla.

Myndigheter misstror medborgarna och medborgarna misstror myndigheterna. Tonläget och misstänksamheten vissa grupper emellan sänker debattnivån och försvårar för nödvändiga kompromisser. Ingen tjänar på en sådan situation, framför allt inte rovdjuren.

De stora rovdjuren ska självklart även fortsättningsvis ha en plats i den svenska faunan, men rovdjursförvaltning handlar lika mycket om människor som rovdjur.

Mot den bakgrunden är utredningens förslag om regional förvaltning, med medbestämmande och inbyggda toleransnivåer ett positivt genombrott.

Vi förutsätter vi att landsbygdens röst får större inverkan på politiken än vad som blev fallet efter förslaget om ”Sammanhållen Rovdjurspolitik” 2001.

Vi är beredda att ta vårt delansvar för rovdjurstammarna och rovdjurspolitiken, men då förhoppningsvis med hjälp av en politik som kan delas av stora befolkningsgrupper inom rovdjurens nuvarande eller kommande utbredningsområde.

TORSTEN MÖRNER

förbundsordförande Svenska Jägareförbundet

LARS-GÖRAN PETTERSSON

förbundsordförande LRF

STEFAN WIRTÉN

chef för näringspolitiska avdelningen Skogsindustrierna